Minareter, muslimer, islam och aningslöshet

Programmet ”Konflikt” den 12 december2009 innehöll ett antal märkliga och sakligt felaktiga uttalanden, som fick mig att reagera med närmast avsmak. På grund av andra aktiviteter missade jag då delar av programmet. Det gavs heller inte tid att noggrannare analysera programmet förrän nu in på det nya året. Mycket finns att säga om programmet varför detta blir ett ganska långt inlägg.

Programledaren Mikael Olsson tog som utgångspunkt den schweiziska folkomröstningen om minareter och president Sarkozys uttalande om att “man bör förstå bakgrunden till schweizarnas inställning”. Mot den bakgrunden ställde han frågan till deltagarna om vad de trodde att den schweiziska majoriteten vill säga med kravet på förbud mot minareter.

Dilsa Demirbag-Sten gav ett föga genomtänkt och grovt generaliserande svar. Hon talade dels om “en diffus grupp som kallas för muslimer” dels om att “man vill bestraffa den här gruppen för att man är arg på några islamister” och att “man gör det genom att frihetsberöva eller begränsa uttrycket för religionsfrihet eller för yttrandefrihet. I det här fallet är det minareter”. Hon menar att allt detta går genom islam och understryker som svar på en följdfråga att alla från välvilliga till främlingsfientliga och islamkritiker går via religionen för att ge sig på ”människor, som är allt från ateister till bokstavstroende”.

Dilsa gav här en mycket förenklad och okunnig bild av problemställningen. Till att börja med är det inga utomstående, som behöver definiera vem som är muslim eller inte. Den definitionen brukar muslimer klara av själva utan hjälp utifrån. Hon kan väl heller inte rimligen bortse från att anhängare till religionen/ideologin islam betecknas som muslimer även av islams högsta företrädare. Hennes vida definition av “muslimer” tyder på att hon har mycket dimmiga kunskaper om islam och dess grundläggande trosregler. Man undrar om Dilsa överhuvudtaget känner till Ammanbudskapet och dess mycket klara definition av islam och muslimer. Och jag kan försäkra Dilsa att inom den definitionen ryms inga ateister.

Det är enligt min mening intellektuellt ohederligt och direkt osakligt att antyda att muslimer i västvärlden skulle utsättas för frihetsberövande, samt begränsad religions- och yttrandefrihet. Hon tar på oklara grunder minaretförbudet som intäkt för detta. Det hade varit klädsamt om hon jämfört tillämpningen av dessa frihetsbegrepp i västvärlden med motsvarande i världens muslimska länder. Det verkar som om Dilsa inte har en aning om Kairodeklarationen, underskriven och ratificerad av samtliga muslimska länder, som entydigt begränsar de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna.

Ozan Sunar var inne på liknande tankegångar när han menade att vi i Väst har “svårt att göra skillnad mellan islam och muslimer” samt att här ges “en ganska onyanserad svartvit bild av islam och muslimer”. Han sade vidare att i “ambitionen att försvara ... de ideal vi har här i Europa så börjar vi frångå och göra avkall på de idealen ...”. Men stopp och belägg nu. Ammandeklarationen är tagen i konsensus (ijma) av företrädare för samtliga riktningar av islam och är därmed bindande för alla muslimer. Nu är det faktiskt så att såväl detta budskap som Kairodeklarationen i ett antal viktiga avseenden är tydligt antidemokratiska.

Tvärtemot vad Ozan sade är det således helt i linje med de europeiska idealen att med alla till buds stående demokratiska medel motarbeta den totalitära ideologin islam i Europa.

Längre fram i programmet (19:40) sade Dilsa: “Man kan inte frånta andra människor de friheter man själv har och gör anspråk på”. Nej, just det, men problemet är att grundsatserna i islam gör exakt det genom att förvägra religionsfrihet, yttrandefrihet, allas likhet inför lagen osv. osv.

Mikael Olsson ställde efter att ha refererat till lyssnarreaktioner inför programmet följande helt relevanta fråga: “Är det inte ett problem att islam uppfattas som en uppsättning rigida levnadsregler som allt röststarkare företrädare faktiskt hävdar att de skall försöka tvinga på andra?”

Ozan gav ett entydigt jakande svar på detta varpå Dilsa erinrade sig att diskussionen om islam och muslimer började efter fatwan mot Salman Rushdie. Ozan visade sedan en enastående historielöshet, när han påstod att “prästerskapets makt över islam den är ju väldigt ung och ny under1900-talet”. I verkligheten har imamer och mullor haft makt över islam i många hundra år. Däremot var islams inflytande begränsat i många muslimska länder in på 60-talet som följd av sekulära lagar införda av Västländer under kolonialtiden.

De båda förde sedan åter ett resonemang om den stora spännvidden bland dem som kallas muslimer, alltifrån ortodoxa till s.k. kulturella muslimer och rena ateister. Problemet är bara att de ledande företrädarna för islam enligt det centrala Ammanbudskapet har en helt annan uppfattning. Muslimer definieras där som de vilka följer islams dogmer och en av de erkända rättsskolorna. Det går inte att som Dilsa och Ozan tala om muslimer men bortse från islam.

Det blev därför närmast patetiskt när Ozan talade om att muslimer skall ”försvara de demokratiska idealen”, vilka han senare preciserade till ”de demokratiska fri- och rättigheterna”. Islam saknar nämligen helt demokratiska ideal, vilket tydligt framgår av ovan nämnda dokument.

Efter ett reportage om inställningen till islam i Frankrike uttalade så Dilsa mitt i ett oklart resonemang något väsentligt när hon påpekar att den svenska lagstiftningen ”utgår från individuella fri- och rättigheter, där religion och ideologier inte har några rättigheter”.

Programledaren ställde sedan denna helt relevanta fråga: ”Hur undviker då att den här diskussionen om demokratiska fri- och rättigheter kontra islam inte blir till en diskussion om vem som är islamofob eller inte?”

Tyvärr gav varken Dilsa eller Ozan några klarläggande svar på denna konkreta fråga. De förvillade sig istället i mångordiga generaliserande resonemang samtidigt som Ozan beskyllde islamkritiker för just att generalisera.

Mikael Olsson introducerade sedan en tankeströmning, vilken man betecknade som Eurabia-litteratur. Som företrädare för denna genre nämnde man Bruce Bawer, Mark Steyn, Christopher Caldwell, Melanie Phillips och Robert Spencer. Efter att reportern och producenten Richard Myrenberg hävdat att böckernas titlar ger en god bild av den aktuella tankeströmningen gav man några korta exempel ur böckerna, exempel som sakligt sett är invändningsfria. Reportern sade bl.a.: ”Det multikulturella samhället fungerar bara om det handlar om kulturer, som respekterar grundläggande mänskliga rättigheter och friheter. Men här handlar det om en kultur, som i huvudsak är intolerant och förtryckande och då blir det problematiskt, menar Bruce Bawer”.

Reportaget avslutades med påståendet att ”Eurabia-tanken domineras av angloamerikaner … med koppling till den religiösa högern”. Genom sådan karakteristik och blotta urvalet av företrädare för ”tankeströmningen” försöker man misstänkliggöra densamma och dess representanter. Typiskt för denna vinkling av vänstermaffian är att man i sammanhanget inte nämnde historikern och judinnan Bat Yeor, född i Egypten, som var den som myntade begreppet ”Eurabia” för ett antal år sedan.

Naturligtvis nämnde man inte att kända ex-muslimer som Ali Sina, Ayan Hirsi Ali, Ibn Warraq, Abul Kasem, M.A. Khan m.fl. (alla levande i exil för att inte avrättas som apostater), islamkännare som Brigitte Gabriel och Walid Phares (födda i Libanon med arabiska som modersmål) samt reformmuslimer som dr. Tawfik Hamid samtliga ger en bild av dagens islam, som till förväxling överensstämmer med den som ges av de i programmet nämnda författarna. Hade man nämnt några av de senare namnen hade det ju varit svårare att avfärda islamkritiken som knuten till vita på högerkanten.

Deltagarna fick mot bakgrund av reportaget frågan om vad de ansåg om de beskrivna scenarierna. Det föranledde Dilsa till ett riktigt enfaldigt yttrande om DNA och ”genetisk bärare av extremism”. Vem har någonsin påstått ett sådant sammanhang? Men, även hon måste väl erkänna att muslimer med mycket hög sannolikhet är födda i muslimska familjer där de uppfostras och indoktrineras till att bli muslimer.

Hon påstod, utan att styrka detta, att ”de flesta muslimer i Sverige är demokrater”. Jag vill hävda att om de i någon mån stämmer in på Ammanbudskapets definition av muslimer, så är de allt annat än demokrater. I nästa andetag kommer hon med ett märkligt uttalande: ”För det första är det här USA, där man har extremt högt i tak när det gäller yttrandefrihet och USA är enda landet i Väst; det är också viktigt att komma ihåg, som inte har problem med islamism”.

Om första delen av meningen är bara att säga att det är väl just full yttrandefrihet, som kännetecknar en riktig demokrati. Den andra delen av meningen föranleder en undran om vilken värld hon lever i. Jag får sedan länge och varje vecka ideliga rapporter från mitt amerikanska nätverk om allvarliga och växande problem med islamism i just USA.

Dilsa menade sedan att islamkritikerna hämtar ”inspiration och fakta ifrån politisk islam, som har uppenbara PR-problem”. Vi får här lära oss att problemet egentligen ligger hos islamkritikerna medan islamisterna främst har ”PR-problem”. Man undrar åter vilken värld hon lever i. Hon föreföll sedan tro at kritiken mot islam gäller ”självmordsbombare” och har inte insett att kritiken går mycket djupare än så. Den riktar sig faktiskt mot de odemokratiska grundsatserna i islam.

Ozan förde sedan ett rörigt resonemang med allt från ”muslimen som något främmande” till saffransbullar och avslutar med att den diskuterade retoriken är ”falsk och farlig”. Som vanligt i debatten generaliserade han då han blandar ihop kritik mot islam med förment kritik av muslimer i allmänhet.

Dilsa återkom sedan till ett oredigt resonemang om genetik och självmordsbombare och avslutade med en mening, som visar att hon har synnerligen begränsade kunskaper om islam: ”För en demokrat måste det viktigaste vara hur man tolkar, vad man säger och inte vad som står i den här boken”. Man häpnar. Enligt Koranen, hadither och de viktiga dokument, som nämnts ovan, är det inte den enskildes sak att tolka. Den enskilde muslimen har att underkasta sig Koranens och sharias regler och kan inte välja och vraka. Det är att märka att det inte är några enstaka fundamentalister som fastställt detta utan representanter för regeringarna i samtliga muslimska länder.

Avslutningsvis var man inne på ett resonemang, som gick ut på att kritiken av islam bidrar till radikalisering av muslimer. Man lade i vanlig ordning skulden på kritikerna istället för att i någon mån granska om det inte möjligen finns några inneboende problem med islam. Därmed fullföljde man en tradition lika gammal som islam.

Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion