Sharias centrala roll inom islam

Insikt om sharia och dess avgörande betydelse är en förutsättning för att förstå islam. Denna insikt måste vi tillägna oss genom att dels härleda sharia ur islams normerande skrifter, dels genom vad de lärda inom islam uttryckt in i våra dagar. Islamiska lärda hävdar att den islamiska lagen, sharia, är perfekt, universell och evig. Låt oss därför börja med att analysera vad de grundar detta synsätt på.

Sharia utgår från Koranen och sunna, vilken i sin tur består av hadither och till viss del sira (biografier över Muhammed), som innehåller uttalanden och handlingar tillskrivna ”profeten”. Eftersom Koranen anses vara Allahs direkta och eviga ord kan ingen människa ändra den. Redan i trosbekännelsen måste varje muslim uttala att Allah är den ende guden och att Muhammed är hans profet. Därav följer att muslimen måste tro på Allahs ord, vilka finns i Koranen.

Varje bestämmelse eller enskild lag i sharia baseras på en referens i Koranen och/eller sunna.  Det är därför av vikt att se vad Koranen har att säga med relevans i detta sammanhang. Ett antal verser (5:44-45, 5:49) gör klart att allt skall dömas efter vad Allah uppenbarat. Den som avviker från detta är otrogen. Koranens ställning som underlag för lagen är därmed klarlagd, men hur kommer Muhammed in i bilden. Koranen har svar på det också. Ett stort antal verser i Koranen (3:32, 4:13, 5:92, 9:71 m.fl.) talar om vikten av att lyda Muhammed. En vers (4:80) säger t.o.m. ”att lyda Muhammed är att lyda Allah”. ”Profetens” ställning understryks av att han framhålls som förebild för varje muslim (33:21) och att han skall döma mellan muslimer (4:65). Sunna är den källa, som ger underlag för alla Muhammeds avgöranden i stort som i smått.

Sharia utvecklades under de först århundradena i konsensus (ijma) inom de olika lagskolorna (madhhab) som en syntes av Koranen och sunna eftersom ingendera ger ett fullständigt underlag för lagen. Dessa lagskolors giltighet har senare bekräftats av ledande lärda inom islam från al-Ghazali på 1000-talet och senast i Ammanbudskapet, vilket jag återkommer till senare.

”Reliance of the traveller” (nedan RoT) är en av de mest kända sammanställningarna av sharia som översatts till engelska. Den tillkom på 1300-talet och följer rättsskolan Shafi. Det berömda universitetet Al-Azhar i Kairo har certifierat översättningen, vilket borgar för dess autenticitet.

Vill man förstå islam och sharia är det nödvändigt att vara förtrogen med några viktiga grundsatser. Många har säkert hört försök att framställa islam som en tolerant religion. Man hänvisar då ofta till vers 2:256 i Koranen: ”Det finns inget tvång i religionen”. Detta är ett typiskt exempel på då man tillämpar en av dessa grundsatser genom att bortse från en annan. Regeln om abrogation finns i Koranen och därmed i sharia och innebär att en tidigare vers ersätts av en senare då de strider mot varandra. Regeln är så väl känd inom islamisk rättsvetenskap (fiqh) att de, som studerar sharia för att bli islamiska laglärda får lära sig allt vad som ersatts genom abrogation  och av vad. Nu råkar det vara så att den aktuella versen tillkom under det första året i Yathrib och före den definitiva brytningen med de judiska stammarna där. Redan i samma sura och än mer i senare suror finns ett stort antal verser med ett helt annat och betydligt blodigare innehåll i såväl ord som handling.

Den andra grundsatsen som tillämpas i exemplet är taqiyya (lögn, falskhet i syfte att främja islam) eller kitman (ljugande genom att utelämna), vilka är tillåtna eller rentav obligatoriska beroende på om målen är tillåtna eller obligatoriska (RoT r8.2 med hänvisning till al-Ghazali). Eftersom jihad för att underkuva de otrogna är obligatorisk för muslimer, är därför taqiyya obligatorisk och den tillämpas därför flitigt i utbyte med icke-muslimer.

Beträffande jihad har sharia följande att säga (RoT o9.0): ”Jihad betyder krig mot de otrogna…” och är skriftligt beordrat i ett antal verser i Koranen inklusive 2:216 ”Stridande är föreskrivet för er…”, 4:89, ”Döda dem var än ni finner dem” och 9:36, ”Strid till det yttersta mot de otrogna”. Koranen innehåller faktiskt 164 verser, som syftar på jihad i termer av militära expeditioner, stridande mot fiender eller fördelning av krigsbyten. Det skall erkännas att Koranen gör viss distinktion mellan å ena sidan otrogna i allmänhet och å andra sidan ”bokens folk” (judar och kristna), men skillnaden är hårfin.

Skvaller eller förtal har en särskild betydelse i sharia. ”Reliance of the traveller” ägnar ett helt kapitel åt frågan ((RoT r2.6), som fastslår att ”skvaller” inkluderar avslöjande av information som är misshaglig för islam eller muslimer, även om informationen är helt sann. Avslöjandet av all sådan ”känslig” information för icke-muslimer är strikt förbjuden. Tillsammans med taqiyya syftar detta till att skapa ett informationsövertag visavi icke-muslimer.

Det är i detta sammanhang intressant att se hur framträdande islamiska tänkare ser på sharia. Den laglärde Abdur Rahman I Doi skrev så här 1984: ”Hela det muslimska ummah lever under sharia under vilken varje medlem måste underkasta sig, med suveränitet endast tillhörande Allah”. Han tillade: ”Det är på grund av denna princip, som ummah har en härledd lagstiftande makt”.  Doi sade vidare: ”Sharia blev inte uppenbarad för begränsad tillämpning i en särskild tid. Den kommer att passa varje tidsålder. Den kommer att förbli giltig och fortsätta så till livets slut på jorden”

Muslimska Brödraskapets (MB) andlige ledare Yousuf al-Qaradawi var 2006 inne på liknande spår: ”Sharia kan inte ändras för att anpassas till skiftande mänskliga värden och normer”. Dessa herrars synsätt bekräftades 2004-2006 entydigt och i konsensus (ijma) i Ammanbudskapet av de främsta företrädarna för islams ledande grenar.

Under sharia gäller att:

·         Det finns ingen religionsfrihet

·         Det finns ingen yttrandefrihet

·         Det finns ingen åsiktsfrihet

·         Det finns ingen konstnärlig yttrycksfrihet

·         Det finns ingen pressfrihet

·         Det finns ingen jämlikhet mellan människor ˗ en icke-muslim, en kafir, är aldrig jämlik med en muslim

·         Det finns inget jämställt skydd under sharia för olika klasser av människor. Rätten är dualistisk med en uppsättning lagar för muslimska män och särskilda lagar för kvinnor och icke-muslimer

·         Det finns inga jämlika rättigheter för kvinnor

·         Kvinnor kan pryglas

·         En icke-muslim får inte bära vapen

·         Det finns ingen demokrati eftersom demokrati innebär att icke-muslimer är jämställda med muslimer

·         Vår författning är skapad av människor och dokument av okunnighet, jahiliya, som måste underordna sig sharia

·         Icke-muslimer dhimmis, tredje klassens medborgare

·         Alla regeringar måste styras av sharia

·         I motsats till allmän lag är sharia varken tolkningsbar eller möjlig att ändra

·         Det finns ingen ”gyllene regel”

Min slutsats av detta är att sharia och därmed islam är helt oförenlig med västerländsk demokrati. På den punkten är Yosuf al-Qaradawi faktiskt helt enig med mig enligt denna artikel Why is secularism incompatible with Islam?.

Demokrati, Idédebatt, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges radio