Wednesday 30 November 2011

Vad västvärlden inte förstått

Allt sedan tidigt i våras har dominerande media i väst basunerat den ena förhoppningsfulla rapporten efter den andra förknippade med det som kommit att kallas ”den arabiska våren”. Det ledande scenariot har varit och är att förment despotiska diktaturer kommer att ersättas av demokratier till folkets fromma. Under den senaste tiden har bilden radikalt börjat förändras i takt med att nya ledningar börjar ta form.

I Tunisien blev det islamistiska partiet Ennhada valets segrare, vilket enligt liberala krafter där inte bådar gott. I Libyen förklarade ledaren för övergångsregeringen, Mustafa Abdul Jalil, landet som befriat någon dag efter mordet på Ghadafi och passade samtidigt på att deklarera att landet konstitution och lagstiftning skall grundas på sharia. I Egypten pekar det mesta på att Muslimska brödraskapets parti kommer att dominera tätt följt av ett salafistiskt parti.

Jag har tidigare bland annat i inlägg som ”Filosofisk härdsmälta” och Intellektuellt ohederlig idyllisering av islamism” med hjälp av islamiska dokument visat att sharia och därmed islamism är helt oförenliga med liberal demokrati eftersom de förnekar de mänskliga rättigheter, som är nödvändiga för en fungerande demokrati.

I länder med övervägande muslimsk och då övervägande lågutbildad befolkning står inte valet mellan diktatur och demokrati utan mellan totalitär teokrati och upplyst elitokrati. De främsta skälen till detta är att dessa länder saknar demokratiska traditioner och institutioner samt att islam historiskt och doktrinärt har ett integrerat religiöst och politiskt ledarskap. Det är den tragiska sanningen. Till saken hör att islam är den mest repressiva av alla religioner, vilket starkt bidrar till regimens makt över den muslimska befolkningen.

Republiken Turkiet uppstod 1923 ur spillrorna av det sedan länge sönderfallande osmanska riket med Kemal Atatürk som dess förste president. Denne hade tidigt insett problemen med ett dominerande islamskt inflytande på staten och ledde därför den unga republiken i tydlig sekulär och västerländsk riktning med syfte att få till stånd utveckling och modernisering. Betydligt senare tillkom i länder som Egypten, Irak, Algeriet och Syrien regimer med tydliga sekulära drag trots att de tyvärr oftast blev totalitära. Gemensamt för dem alla var att ledarna insåg att sekulära samhällen var enda möjligheten för utveckling. De visste alla att det gamla osmanska kalifatet hade stagnerat p.g.a. islams förkvävande doktriner.

Ytterligare en historisk återblick är nödvändig för att förstå dagens situation. Den av Khomeini ledda revolutionen i Iran 1979 innebar att en fundamentalistisk shiamuslimsk regim kom till makten med åtföljande blodig repression mot oliktänkande inom landet. Dessa händelser initierade emellertid också en islamisk radikalisering i den huvudsakligen sunni-dominerade islamiska världen som något av en tävlan mellan shia och sunni om vilka, som är mest trogna mot islams dogmer. Detta har bl.a. lett till uppkomsten av ett antal radikala islamiska organisationer med avläggare även i västerländska länder. Mark Gabriel, en tidigare imam och lärare vid Al-Azhar i Kairo konstaterar i boken ”Islam and terrorism” att: ”Dessa rörelser blir gradvis en del av vår värld och deras mål är att ta över. De väntar ständigt på rätt förutsättning eller konflikt för att detta skall kunna ske”.

De flesta västerlänningar är dessvärre fundamentalt okunniga om islam. Detta gäller även svenska journalister. Sveriges radios korrespondent i området den med stora skygglappar försedda Cecilia Udén framhärdar enträget i försöken att utmåla Brödraskapet som ett slags ”moderat kraft” särskilt i jämförelse med salafisterna. Hade hon besvärat sig med att läsa deras motto eller stadgar eller för den delen läst vad dess förre chefsideolog, Syyid Qutb, eller den nuvarande, Yusuf al-Qaradawi, har att säga, borde hon kommit till en helt annan slutsats. I själva verket är de ideologiska skillnaderna mellan Brödraskapet och salafister mycket små. Denna journalist är så naiv att hon med hull och hår verkar svälja Brödraskapets notoriska taqiyya.

De senaste veckorna har vi sett att alltfler sekulära och kristna i Egypten uttrycker rädsla för att Muslimska brödraskapet och/eller salafisterna skall få ett dominerande inflytande efter det nu påbörjade valet. De befarar på goda grunder att den konstitution som skall tas fram kommer att styras av sharia. Uttalanden som gjorts av ledande egyptiska islamister pekar i den riktningen. Det vore naturligtvis mycket illa för Egypten och för hela regionen.
Demokrati, Idédebatt, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges radio

1 comment:

profanum_vulgus said...

Vad menar du med att Islam är oförenligt med mänskliga rättigheter när 57 muslimska länder skrivit under Kairodeklarationen där det hävdas att de mänskliga rättigheter som nämns i den följer av islam och då över 4000 muslimska ledare skrivit under Ammanbudskapet som definierar en muslim och islam med bland annat tron på de mänskliga rättigheterna?

Att tro att "islamister" alltid är EXAKT samma sak är lika dumt som att tro att kristdemokrater eller liberaler alltid är exakt samma sak. Det finns ju liberaler som förordar rövarkrig och dödsstraff och allt möjligt antiliberalt.

Islamisterna som USA gett makten i Libyen är sådana som Ni är rädda för. De är extremister och har så litet stöd i landet att de måste importera extremister från utlandet för att få ihop soldater nog. Då är ändå östra Libyen det Jihadisttätaste stället på jorden. Enahda och MB i Egypten är något HELT annat, kanske beroende på att de har förtryckts så hårt, de stödjer de mänskliga rättigheterna och de är för helt vanlig demokrati. Deras stöd är högt nu eftersom de har varit den enda motståndskraften mot de forna regimerna, Enahda fick 39% och MB beräknas få 25-30% av rösterna. Detta precis som att Talibanerna får stöd av en bra bit över 50% av Afghanerna eftersom de är bilden av motståndet. Tidigare när Talibanerna stöddes av USA var det folkliga stödet det omvända, ca 30% stödde talibanerna och ca 60% stödde islamistiska fronten. (Ur vår svenska synvinkel är det väl förvisso svårt att politiskt skilja islamisterna i Islamistiska fronten (som vi stödjer med svenska soldater) från Talibanerna)

Det är faktiskt samma sak med de flesta rörelser som förtryckts. Socialdemokraterna på 10-40-talen var brinnande demokrater men efter ett par decennier i statsledningen så motsatte sig sossarna en rättighetskatalog i grundlagen.

Om inte väst hade stött de antidemokratiska regimerna i muslimska länder så hade utvecklingen varit en annan, men vägen till demokrati går nog genom, och förbi, islamister i regimerna.