Islam har i dagens västerländska samhälle fått en plats i
samhällsdebatten som vore helt otänkbar för bara 20 år sedan. Går vi ännu
längre tillbaka, sägs till 60-talet, så nämndes islam i stort aldrig i media
eller i det dagliga samtalet. Skälet till denna förändring är naturligtvis det
stora antalet migranter från muslimska länder, som kommit till Sverige och
många andra västländer främst sedan 90-talet. Debatten får bränsle genom ett
stort antal spektakulära händelser med koppling till islam.
Åsiktsspridningen är stor. Företrädare för islam, liksom ett
antal ledande västerländska politiker och högt uppsatta akademiker, hävdar att
islam är ”fredens religion” och att den väl låter sig förenas med modern
demokrati. Denna sida av debatten vill gärna göra en tydlig distinktion mellan
islam och ”islamism”, dvs. politisk islam. De hävdar oftast att de terrorister,
som säger sig utföra sina handlingar i islams namn, inte har något med islam
att göra eller att det ”bara är en liten minoritet, som kidnappat islam”. På så
sätt försöker man friskriva islam från varje koppling till de blodiga
händelserna. Denna sida av debatten hävdar också ofta att det finns eller
håller på att utvecklas en ”europeisk” islam väl lämpad för det moderna
västerländska samhället.
Andra, inte minst intellektuella ex-muslimer med gedigen
kunskap och erfarenhet av islam, ser den som en inte bara en religion utan även
en totalitär ideologi. De menar att de våldshändelser som nästan dagligen
rapporteras från Mellanöstern, Afrika eller för den delen Europa är starkt
kopplade till islams grundläggande tankar. De menar att rörelser som al-Qaida,
IS och Boko haram m.fl. handlar enligt islams påbud.
Alltför ofta används enstaka verser ur Koranen som stöd för
de olika ståndpunkterna. Alltför sällan hör man någon referera till andra delar
av de centrala islamiska skrifterna. Mot denna bakgrund finns goda skäl att
diskutera eller om ni så vill analysera islam utifrån tillgängliga fakta utan
att förfalla till Koran-exegetik. Man behöver inte traggla sig igenom den allt
annat än lättlästa Koranen och 1000-tals hadither för att förstå vad islam
handlar om. Det räcker med att ta del av två nutida dokument Kairodeklarationen
och Ammanbudskapet samt ett medeltida dokument, sharia, vilken de båda andra
hänvisar till.
"Kairodeklarationen om mänskliga rättigheter i
islam" (CDHRI) antogs 1990 av samtliga medlemmar av OIC det vill säga
samtliga muslimska länder. Deklarationen finns lätt tillgänglig och det är
ingen svårighet att ta del av och analysera den. En analys finns här http://nilsdacke.blogspot.se/2012/08/islam-kairodeklarationen-och-manskliga.html.
Jag nöjer mig här med att konstatera att de två avslutande artiklarna entydigt
säger att samtliga mänskliga rättigheter (MR) skall underställas sharia och att
sharia är enda källan för tolkning av dessa rättigheter, vilket effektivt
sammanfattar Kairodeklarationens budskap. Detta innebär att de mest
grundläggande mänskliga rättigheterna som religionsfrihet, åsikts-och
yttrandefrihet samt likhet inför lagen för män och kvinnor oavsett religion
förvägras. Bara det faktum att samtliga muslimska länder valde att ta fram sin
egen deklaration om MR inom islam borde lända till eftertanke, då det visar att
man inte accepterar FN:s deklaration om MR (UDHR). Det är samtidigt ett
erkännande av att islam inte är kompatibel med UDHR.
Ammanbudskapet http://nilsdacke.blogspot.se/2009/12/ett-budskap-med-flera-bottnar.html
undertecknades så sent som 2006 av ledande företrädare för alla betydande
grenar av islam i konsensus (ijma) och innehåller därför ett antal bindande
uttalanden. Bland undertecknarna finns de främsta lärda vid
al-Azhar-universitetet i Kairo och de främsta ayatollorna i Iran. De har klart
uttalat exakt vad en muslim förväntas tro på och underkasta sig. Detta innebär
bl.a. att de skall lyda sharia enligt en av de erkända lagskolorna och tro på
Koranen som Allahs direkta ord.
Sharias centrala roll inom islam framgår tydligt av ovan
nämnda nutida dokument. Eftersom de antagits av de främsta företrädarna för
islam bör de ses som uttryck för mainstream islam och alls inte för åsikter
inom en ”liten minoritet”.
De delar av sharia som har särskild betydelse vad avser MR
finns översatta till svenska i kap 8 i denna gratis e-bok https://islamunderslojan.wordpress.com/
(där finns även länk till originalet på engelska). Av dessa dokument framgår
att religion och ideologi är hårt integrerade inom islam.
Mot bakgrund av dessa obestridliga fakta finns det skäl att
ställa ett antal frågor.
Politiker och företrädare för media brukar ofta säga sig
företräda och försvara mänskliga rättigheter. Hur kan det då komma sig att de
aldrig tar upp dessa graverande fakta om en totalitär och anti-demokratisk
religion/ideologi? Journalister säger sig ofta ha viktiga uppgifter i att
granska viktiga förhållanden i samhället. Varför gör man ingen seriös och ärlig
granskning? Man stoltserar gärna med att man ägnar sig åt ”grävande journalistik”.
Varför gräver man inte fram fakta om en ideologi som är ett direkt hot mot vår
demokratiska samhällsordning?
Varför klarar man inte av att koppla samman, utan de vanliga
undanflykterna, närmast dagligen förekommande grova våldshandlingar med islams
doktrin, trots att denna koppling är minst sagt uppenbar?
Är man så skräckslagen för att bli klassad som ”islamofob”
eller ”rasist” att man inte har intellektuell förmåga och ryggrad att inse att
dessa epitet saknar grund och enbart används för att hindra seriös granskning
av islams förfärande agenda?
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati,
Islam, Media, Mänskliga rättigheter,
Politik, Religion
No comments:
Post a Comment