Islamistisk advokatyr i stereo

Huvudledaren i SvD liksom brännpunktsartikeln på motstående sida är delvis ute i samma ärende. De propagerar för det islamistiska partiet i Turkiet inför stundande val. Båda artiklarna innehåller också ett antal motsägelser inbördes såväl som mot varandra. De undanhåller båda också några viktiga sanningar, vilka är avgörande för att ta ställning till huvudfrågan. Detta är är närmast symptomatiskt och kanske oundvikligt när man behandlar något som har sina rötter i Koranen, en bok belamrad med just motsägelser.

Ledaren anger tonen genom att hänvisa till en ingrodd ”islamofobi”. I nästa mening påstår man att det aktuella valet på något sätt, oklart hur, skulle visa att sådan är obefogad. Att döma av de omfattande demonstrationerna är tydligen ett betydande antal turkar själva rädda för en ytterligare islamisering av samhället. En stor del av den opposition som demonstrerat är, som en följd av valsystemet, inte representerad i Nationalförsamlingen. Regerande AKP har med34,3 % av rösterna 66% av mandaten, oppositionspartiet CHP har 19,4% av rösterna 32% av mandaten medan fem partier, alla med mer än 5% av rösterna, tillsammans har 36,5% av rösterna men inga mandat. Resterande 9,8% av rösterna fördelas på tolv småpartier av vilka ett har 6 mandat. Nästan hälften av avgivna röster saknar alltså representation i parlamentet. Just en snygg demokrati.

Båda artiklarna sätter direkt eller indirekt likhetstecken mellan oppositionen och ”militären”. Bilden är betydligt mer komplicerad än så. En stor del av den faktiska oppositionen mot ytterligare islamifiering finns inte minst i en välutbildad medelklass längs kusterna och i de större städerna.

Ledaren påstår att Turkiet är en av världens mest sekulära stater, medan Kurdo Baksi hävdar att så inte är fallet. Däremot tycks båda vara eniga om att det islamistiska AKP är en garant för demokrati medan allt ont emanerar från ”militären”. Båda blundar för att kemalisterna och militären av många anses vara en garant mot islamifiering.

Ingen av dessa åsiktsmånglare dristar sig till att nämna att Turkiet är ett av de 57 länder som undertecknat CDHRI, än mindre att detta faktum utgör ett synnerligen allvarligt problem från demokratisynpunkt eftersom det är ett i grunden odemokratiskt dokument. De bortser även från att det var en demokratiskt vald regering inte militären som undertecknade CDHRI.

Båda påtalar med rätta fortgående kränkningar av mänskliga rättigheter men får det att låta att det är ”militärens” fel trots att det uppenbart skett och sker under den sittande regeringens ”vakt”. Att tro att ett land som bekänner sig till att sharia (se CDHRI) skall ha ett överordnat inflytande på landets lagar skulle kunna vara ”världens första muslimskt styrda fullgoda demokrati” är mer lovligt naivt.

Andra bloggar om: Islam, Politik, EU, Demokrati