Sorglös demagogi av Sorgenfrei

Expressens nätupplaga publicerade idag (18/7 -07) en i flera avseenden märklig artikel. Innan vi går in på sakinnehållet finns det skäl att något stanna vid presentationen eller marknadsföringen av inlägget.

Redan rubriken anger att att innehållet är politiskt. Författaren presenteras däremot som religionshistorier och blivande doktorand d v s en väl etablerad akademiker. Man kan förmoda att detta sker för att invagga den fåkunniga menigheten i något av den akademiska saklighetens trygghet.

I min måhända omoderna värld skall en sann akademiker sträva efter att finna ”sanningen” eller åtminstone så mycket av sanning som med hänsyn till tillgängliga fakta och befintliga metoder f n står att finna. Att medvetet eller av sorglös letargi välja bort eller rentav förvränga lätt tillgängliga fakta är allt annat än godtagbar akademisk nivå. Jag skall nedan beröra ett antal sådana tillkortakommanden.

Låt oss börja med en terminologifråga som inte bara är semantisk utan har stor faktisk betydelse. Redan tidigt nämns begreppet ”islamdemokratiska” i samband med AKP och Turkiet. För den som har den minsta kunskap om islam är ordet minst sagt motsägelsefullt. I en intervju i ”Människor och Tro” feb 2006 sade Dr Azzam Tamimi apropå islam och sekularisering att det var otänkbart eftersom det vore en självmotsägelse. Exakt detsamma gäller begreppet ”islamdemokratisk”.

Vad har jag då för grund att påstå detta frågar sig vän av ordning? Jo, för det första är det knappast någon slump att Turkiet är ett av 57 muslimska länder inom OIC som undertecknat ”The Cairo Declaration on Human Rights in Islam” (CDHRI), som i väsentliga avseenden, inte minst vad avser demokratiska rättigheter, avviker från de Allmänna Mänskliga Rättigheterna. Och varför har man då gjort detta? Jo, enligt islamskt synsätt, inom såväl sunni som shia, är det den av Allah genom Koranen och haditherna givna lagen — sharia — som skall reglera alla förhållanden inklusive mänskliga rättigheter. Av detta följer att en av Allah given lag inte kan ändras av människor; d v s i demokratisk ordning.

Man måste därför vara helt sorglös med fakta och/eller helt okunnig i islamologi för att i ett begrepp förena de två orden islam och demokrati. De är ungefär lika blandbara som olja och vatten.

Sorgenfrei säger att: ”Det finns inga naturliga gränser mellan folk och kulturer, länder och världsdelar.” Detta är i flera avseenden en sanning med modifikation. Det finns faktiskt ofta naturliga geografiska gränser inte minst mellan världsdelar och även mellan enskilda länder i form av oceaner, hav, bergskedjor eller floder. I andra fall kan det helt visst saknas i geografisk mening naturliga gränser men det hindrar inte att det är naturligt att individer eller grupper av individer allt efter kraft och förmåga hävdar ett område eller revir. Detta ser vi exempel på överallt inom djurvärlden och faktiskt även i växtriket. Gränserna är i den meningen naturliga så länge individen/gruppen förmår hävda dem. När detta inte längre lyckas kan det medföra undergång för hela gruppen.

Ett annat sorglöst påstående är detta: ”Från det att osmanerna intog Konstantinopel 1453 uppfattas turkarna allt mer som ett hot.” Jaså, verkligen!? Man undrar vad han grundar det på. Från 700-talet hade det bysantinska väldet varit utsatt för ständiga attacker från muslimerna och steg för steg hade Anatolien som en gång var kristet kärnland erövrats med svärdets makt. Påven refererade förra hösten i sin numera berömda Regensburg-föreläsning till en skriftväxlng mellan den lärde kejsaren Manuel II Paleologus och en persisk muslim i slutet av 1300-talet. Det framgår tydligt av den skriftväxlingen att kejsaren var väl medveten om muslimerna (turkarna) ”som ett hot”. Han var dessutom helt på det klara över den stora skillnaden i ”kultur och religion” utan att den behövde ”utmålas” för honom.

Författaren har mycket dimmiga begrepp om ”roten till den europeiska överlägsenhet gentemot Turkiet.som levt kvar in i våra dagar.” Islam har från första början haft en våldsam och parasitisk karaktär. Med början i kamelkaravaner, över judiska klaner,via städer, länder och kulturer har hela tiden nya errövringar försörjt kalifatet med rikedomar och kunskaper. När errövringsvågen efter underkuvandet av Balkan ebbade ut började även imperiet stagnera. En huvudanledning till detta är att islam begränsar fritt tänkande eftersom all nödvändig kunskap anses finnas i Koranen.

Samtidigt hade i Europa från renäsansen ett friare tänkande stimulerat en allt snabbare utveckling av vetenskap och teknik samt gynnat nya ”upptäckter”. Kemal Atatürk var väl medveten om detta och det var därför han genom sekularisering av landet ville befria det från en del av det muslimska ok som förhindrade utveckling.

Genom att utmåla det sekulära statsskicket som auktoritärt och odemokratiskt i motsats till moderniserade och reformerade islamiska partiet utför han ett halsbrytande intellektuellt och logiskt trapetsnummer. Att ta den med skygglappar utrustade turkofilen Ingmar Karlsson som sanningsvittne gör inte saken bättre.

Har dessa herrar inte förstått något av islams innersta kärna, eller är de i wahabisternas såld? En sekulär stat är en styggelse för varje troende muslim, som Dr Amimi så vältaligt uttryckte det. Påståendet att det skulle finnas ”en islamisk variant av kristdemokratin” i Turkiet är häpnadsväckande och på intet sätt underbyggt.

För den som vill öppna ögonen är påståendet ”att ”islamdemokratiska” teoretikerna vunnit mark i såväl arabvärlden som Iran och inte minst i Turkiet.” än mer häpnadsväckande. Menar han på fullt allvar att t ex ayatollorna i Iran som basar för en förtryckarregim är ”islamdemokratiska”? Jag betackar mig för en sådan demokrati.
Faktum är att de tendenser som utvecklats mest i den islamiska världen sedan början av 1900-talet är mycket ortodoxa och med rötter i Muslimska Broderskapet och i wahabismen. På vilken planet lever vår sorglöse islamolog?

Att ta in Turkiet i EU innan det finns övertygande bevis på att det faktiskt finns en i grunden reformerad islam vore förödande för Europa och för tanken på frihetlig demokrati. Det är faktiskt avsevärt mycket bättre att ha en ”extremistisk grannnation” än att släppa in en trojansk häst innanför murarna.

Att hålla Turkiet utanför EU skulle äntligen ge EU:s muslimska innevånare en tydlig signal om att Europa menar allvar med det fria, demokratiska och icke-teokratiska samhället och förhoppningsvis få dem att inse att vill de leva här får de vara så goda att integrera sig.

Andra bloggar om: Politik, Islam, EU, Mänskliga Rättigheter