Wednesday 18 July 2007

Sorglös demagogi av Sorgenfrei

Expressens nätupplaga publicerade idag (18/7 -07) en i flera avseenden märklig artikel. Innan vi går in på sakinnehållet finns det skäl att något stanna vid presentationen eller marknadsföringen av inlägget.

Redan rubriken anger att att innehållet är politiskt. Författaren presenteras däremot som religionshistorier och blivande doktorand d v s en väl etablerad akademiker. Man kan förmoda att detta sker för att invagga den fåkunniga menigheten i något av den akademiska saklighetens trygghet.

I min måhända omoderna värld skall en sann akademiker sträva efter att finna ”sanningen” eller åtminstone så mycket av sanning som med hänsyn till tillgängliga fakta och befintliga metoder f n står att finna. Att medvetet eller av sorglös letargi välja bort eller rentav förvränga lätt tillgängliga fakta är allt annat än godtagbar akademisk nivå. Jag skall nedan beröra ett antal sådana tillkortakommanden.

Låt oss börja med en terminologifråga som inte bara är semantisk utan har stor faktisk betydelse. Redan tidigt nämns begreppet ”islamdemokratiska” i samband med AKP och Turkiet. För den som har den minsta kunskap om islam är ordet minst sagt motsägelsefullt. I en intervju i ”Människor och Tro” feb 2006 sade Dr Azzam Tamimi apropå islam och sekularisering att det var otänkbart eftersom det vore en självmotsägelse. Exakt detsamma gäller begreppet ”islamdemokratisk”.

Vad har jag då för grund att påstå detta frågar sig vän av ordning? Jo, för det första är det knappast någon slump att Turkiet är ett av 57 muslimska länder inom OIC som undertecknat ”The Cairo Declaration on Human Rights in Islam” (CDHRI), som i väsentliga avseenden, inte minst vad avser demokratiska rättigheter, avviker från de Allmänna Mänskliga Rättigheterna. Och varför har man då gjort detta? Jo, enligt islamskt synsätt, inom såväl sunni som shia, är det den av Allah genom Koranen och haditherna givna lagen — sharia — som skall reglera alla förhållanden inklusive mänskliga rättigheter. Av detta följer att en av Allah given lag inte kan ändras av människor; d v s i demokratisk ordning.

Man måste därför vara helt sorglös med fakta och/eller helt okunnig i islamologi för att i ett begrepp förena de två orden islam och demokrati. De är ungefär lika blandbara som olja och vatten.

Sorgenfrei säger att: ”Det finns inga naturliga gränser mellan folk och kulturer, länder och världsdelar.” Detta är i flera avseenden en sanning med modifikation. Det finns faktiskt ofta naturliga geografiska gränser inte minst mellan världsdelar och även mellan enskilda länder i form av oceaner, hav, bergskedjor eller floder. I andra fall kan det helt visst saknas i geografisk mening naturliga gränser men det hindrar inte att det är naturligt att individer eller grupper av individer allt efter kraft och förmåga hävdar ett område eller revir. Detta ser vi exempel på överallt inom djurvärlden och faktiskt även i växtriket. Gränserna är i den meningen naturliga så länge individen/gruppen förmår hävda dem. När detta inte längre lyckas kan det medföra undergång för hela gruppen.

Ett annat sorglöst påstående är detta: ”Från det att osmanerna intog Konstantinopel 1453 uppfattas turkarna allt mer som ett hot.” Jaså, verkligen!? Man undrar vad han grundar det på. Från 700-talet hade det bysantinska väldet varit utsatt för ständiga attacker från muslimerna och steg för steg hade Anatolien som en gång var kristet kärnland erövrats med svärdets makt. Påven refererade förra hösten i sin numera berömda Regensburg-föreläsning till en skriftväxlng mellan den lärde kejsaren Manuel II Paleologus och en persisk muslim i slutet av 1300-talet. Det framgår tydligt av den skriftväxlingen att kejsaren var väl medveten om muslimerna (turkarna) ”som ett hot”. Han var dessutom helt på det klara över den stora skillnaden i ”kultur och religion” utan att den behövde ”utmålas” för honom.

Författaren har mycket dimmiga begrepp om ”roten till den europeiska överlägsenhet gentemot Turkiet.som levt kvar in i våra dagar.” Islam har från första början haft en våldsam och parasitisk karaktär. Med början i kamelkaravaner, över judiska klaner,via städer, länder och kulturer har hela tiden nya errövringar försörjt kalifatet med rikedomar och kunskaper. När errövringsvågen efter underkuvandet av Balkan ebbade ut började även imperiet stagnera. En huvudanledning till detta är att islam begränsar fritt tänkande eftersom all nödvändig kunskap anses finnas i Koranen.

Samtidigt hade i Europa från renäsansen ett friare tänkande stimulerat en allt snabbare utveckling av vetenskap och teknik samt gynnat nya ”upptäckter”. Kemal Atatürk var väl medveten om detta och det var därför han genom sekularisering av landet ville befria det från en del av det muslimska ok som förhindrade utveckling.

Genom att utmåla det sekulära statsskicket som auktoritärt och odemokratiskt i motsats till moderniserade och reformerade islamiska partiet utför han ett halsbrytande intellektuellt och logiskt trapetsnummer. Att ta den med skygglappar utrustade turkofilen Ingmar Karlsson som sanningsvittne gör inte saken bättre.

Har dessa herrar inte förstått något av islams innersta kärna, eller är de i wahabisternas såld? En sekulär stat är en styggelse för varje troende muslim, som Dr Amimi så vältaligt uttryckte det. Påståendet att det skulle finnas ”en islamisk variant av kristdemokratin” i Turkiet är häpnadsväckande och på intet sätt underbyggt.

För den som vill öppna ögonen är påståendet ”att ”islamdemokratiska” teoretikerna vunnit mark i såväl arabvärlden som Iran och inte minst i Turkiet.” än mer häpnadsväckande. Menar han på fullt allvar att t ex ayatollorna i Iran som basar för en förtryckarregim är ”islamdemokratiska”? Jag betackar mig för en sådan demokrati.
Faktum är att de tendenser som utvecklats mest i den islamiska världen sedan början av 1900-talet är mycket ortodoxa och med rötter i Muslimska Broderskapet och i wahabismen. På vilken planet lever vår sorglöse islamolog?

Att ta in Turkiet i EU innan det finns övertygande bevis på att det faktiskt finns en i grunden reformerad islam vore förödande för Europa och för tanken på frihetlig demokrati. Det är faktiskt avsevärt mycket bättre att ha en ”extremistisk grannnation” än att släppa in en trojansk häst innanför murarna.

Att hålla Turkiet utanför EU skulle äntligen ge EU:s muslimska innevånare en tydlig signal om att Europa menar allvar med det fria, demokratiska och icke-teokratiska samhället och förhoppningsvis få dem att inse att vill de leva här får de vara så goda att integrera sig.

Andra bloggar om: , , ,

6 comments:

ANTI-ISLAMIST said...

Profeten sade: Ikhtilafi ummati rahma, det vill säga,
”åsiktsskillnaderna i mitt samfund är en nåd”.
-----------------------------------
Sorgenfrei Simon: seamon@spray.se
-----------------------------------
Höstläsning
Boktips från personal på Stadsbiblioteket
- - - - - - - - - - - -
Mernissi, Fatima: Shahrazad reser västerut. 2002.

I "Shahrazad reser västerut" jämför den muslimska feministen Fatima Mernissi kvinnobilderna och -idealen i öst och väst. Hon undersöker orientalismens haremsfantasier, så som de framställs i konst och litteratur och relaterar dessa till sin egen haremsuppväxt i Marocko (beskriven i "Drömmar om frihet") och med den egna litteraturens ofta handlingskraftiga hjältinnor. Härigenom visar hon hur den västerländska fantasin mer än haremet erotiserat och passiverat den österländska kvinnan.
Hon går sedan vidare till att se närmare på västerländska könsförhållanden. Är verkligen kvinnorna i väst så mycket friare än sina muslimska systrar? Mernissi menar att så inte självklart är fallet. När hon en dag kommer in i en amerikansk klädaffär och får höra att hon är för stor - de har inga klänningar i hennes storlek - anar hon arten och sublimiteten av det västerländska kvinnoförtrycket. Den österländska mannen stänger in kvinnan i rummet, medan de västerländska männen håller sina kvinnor fångna i tiden är hennes tes. Teveserier, reklamfilmer och klädstorlekar - allt samverkar för att tvinga in kvinnan i en evig tonårstid. "För att vara vacker måste kvinnorna se barnsliga och enfaldiga ut. När en kvinna verkar mogen och självsäker, eller låter sina höfter svälla ut, underkänns hon som ful."
Simon Sorgenfrei
-----------------------------------
Shukri, Muhammad: Det nakna brödet. 2002.

Om en annan sorts marockansk uppväxt berättar Muhammed Shukri i den självbiografiska "Det nakna brödet". Familjen flyr undan svälten i Rifbergen, för att söka ett drägligare liv i storstadens slumområden. Fadern är mycket våldsam och Muhammed flyr hemifrån redan som liten pojke, efter att ha sett fadern strypa hans lillebror till döds. Den redan sönderslagna modern kan inte längre freda sina barn. På gatan upptäcker han tidigt såväl sexualiteten som våldet, och blandar ofrånkomligen samman dem båda. Allt är kropp! Snart har han också upptäckt drogerna och prostitutionen och dras allt djupare in i kriminaliteten. Slutligen, som tonåring, hamnar han i fängelse efter en misslyckad smuggelkupp. En av medfångarna lär honom att läsa och skriva, och i språket möter han möjligheten till ett nytt liv.
Efter fängelset genomgick Shukri en utbildning för analfabeter och började publicera sig litterärt. Han har ett rakt, rått och sensuellt språk som snart rönte uppmärksamhet. "Det nakna brödet" gjorde omedelbar skandalsuccé när den publicerades 1971 och har idag översatts till närmare 20 språk. När Muhammed Shukri gick bort 2002, 68 år gammal, räknades han bland de främsta moderna arabiska författarna.

Simon Sorgenfrei
---------------------------------
Simon Sorgenfrei är religionshistoriker verksam i Stockholm. Det huvudsakliga studieämnet har varit islam och sufismen och i synnerhet Moulana Rumis Masnavi. Utöver religionshistoria har han studerat litteraturvetenskap, iranska spåk, islamologi och filosofi. Simon har skrivit artiklar om islam och sufismen i olika medier samt arbetat med översättningar av bland andra Attar, Sa'di och Rumi till svenska.
bild: http://rumi.se/gfx/mempic/small/bild_5.jpg
-----------------------------------
Minaret för mångfald

Islam är den näst största religionen i Sverige och på stark frammarsch.
Kanske därför hög tid för oss icke-muslimska svenskar att lära känna dess tänkande och kultur. Jag menar inte nödvändigtvis att vi ska börja plugga Koranen - det finns andra sätt.

Till exempel att inhandla det senaste numret av Minaret, en "tidskrift för svensk muslimsk kultur", enligt programförklaringen. Jag har bläddrat i den förut och tyckt att den varit lite tung, för mycket religiöst mässande för min smak.
Men det senaste numret - 2-20007 - bjuder på något helt annat. Här blomstrar mångfalden, här bråkar traditionalism och modernism om utrymmet och här utesluter inte intellektuell skärpa en dos helig dårskap.
Tidskriftens redaktör, poeten och essäisten Mohamed Omar, föregår med gott exempel i sin ledare, där han citerar profetens ord "åsiktsskillnaderna i mitt samfund är en nåd" och hyllar Mozarts opera Enleveringen ur seraljen som "ett stycke synnerligen god orientalism".
Därefter försöker *Mohamad Fazlhashemi*, idéhistoriker i Umeå, hitta balansen mellan det religiösa och det sekulära i islam för att se till att de inte inkräktar på varandras områden. En synnerligen svår uppgift som världen ser ut i dag - men, åtminstone på ett idéplanet, når Fazlhashemi på ett övertygande sätt fram till det jämviktsförhållande där stat och religion lever sida vid sida, var och en med en egen, väl definierad legitimitet.

Sedan kan vi, bland mycket annat, läsa en rafflande och tidvis rätt skabrös historia om den finländske arabisten, orientalisten och äventyraren Georg August Wallin, under sin levnad vid 1800-talets första hälft även känd som "muhammedanen Abd Al- Walli".

Och så är det dags för numrets stora religiösa och litterära batalj. I ena ringhörnan Torbjörn Säfve, svensk muslimsk författare, i den andra Ashk Dahlén, översättare av persisk litteratur och en av Sveriges främste kännare av persisk sufism.

Vad striden handlar om? Jo, friherren och särlingen Eric Hermelin, främst känd för sina unika översättningar av den klassisk persiska poesi som skrevs av sufiska diktare. Låter det som ett smalt ämne? Det är det också, men denna debatt, där även sekonderna Carl-Göran Ekerwald och *Simon Sorgenfrei* rycker in, tar med läsaren på en upptäcktsresa i sufismens tankevärld. Eller ska vi säga tänkbara tankevärldar, eftersom Säfve och Dahlén tolkar de sufiska poeterna på helt olika sätt.

Jag besitter verkligen inte den kunskap i ämnet som krävs för att döma i fajten, men låt mig säga, att jag känner mer för Säfves "muntra" läsart av sufismen men känner på mig att Dahlén har mer torrt på fötterna.
Bäst av allt i nya Minaret är kanske ändå den utökade recensionsavdelningen. Även här är bredden stor: förkunnelselitteratur och romaner, debattböcker och antikstudier. Allt från Heidenstam till Lovecraft till Ayaan Hirsi Ali.
Själv blir jag mest nyfiken på den amerikanska romanen The Taqwacores, vilket också är namnet på en ung muslimsk punkrörelse med rötterna i KALIFornien.
Till sist ett tips till projektledarna för Umeås kulturhuvudstadssatsning. I en fotnot till Leila Karin Österlunds finstämda reserapport från Alger blir vi upplysta om att Arabvärldens kulturhuvudstad i år är just Alger. Kanske värt att kolla närmare...

ANDERS SJÖGREN
2007-05-27
http://www.vk.se/Article.jsp?article=122072
-----------------------------------
Splittrade vi stå
Ledare ur Minaret nr 1-2/07
Det händer mycket sällan, men då och då utsätts tidskriften Minaret för kritik. Den vanligaste invändningen är att vi är för ”splittrade” eller ”spretiga”. Då har man missat poängen. Ty meningen med Minaret är just att vara splittrad och spretig. Hela vårt koncept bygger på splittring, ja det som med ett annat ord kallas pluralism.
Minaret vill inte vara en katekes som lär ut vad läsarna ska tycka och tänka. Minaret vill vara ett forum som inbjuder till samtal och delaktighet. Därför kan man hitta motstridiga åsikter i olika sektioner av tidskriften. En skribent förfäktar modernism, en annan traditionalism, en berusad hängivenhet och helig dårskap, en annan rationalism och nykter intellektualism. Våra skribenter motsäger varandra. Och det är så det ska vara.
En annan viktig komponent i Minarets idé är att lyfta fram nya röster. Jag hade tänkt bidra med en lång essä i detta nummer, men avstod. Det fanns inte plats för mig. Det innebär att vi är på väg att lyckas i vår föresats. Nätverket växer, fler och fler uppskattar Minaret och vill skriva för oss.
Bli alltså inte förvånade då ni får se våra skribenter inbegripna i lidelsefulla debatter, som i fallet ”Hermelin och islams mystik”, där Torbjörn Säfve, Carl-Göran Ekerwald, Ashk Dahlén och *Simon Sorgenfrei* delger sina synpunkter om Eric Hermelins religiositet, livsåskådning och mycket annat.
Bli inte heller förvånade om ni i samma nummer av Minaret finner två eller tre fullständigt motstridiga åsikter. Det är meningen. Profeten sade: Ikhtilafi ummati rahma, det vill säga, ”åsiktsskillnaderna i mitt samfund är en nåd”.
I de flesta frågor är vi muslimer oense. När det gäller musiksmak till exempel. Själv är jag operaälskare och särskilt road blir jag av de element av orientalism som jag då och då spårar i musiken. Jag anser nämligen att det finns en god orientalism. Med eller utan Edward Saids välsignelse.
Mozarts Enleveringen ur seraljen (KV 384), en opera skriven 1782, är enligt min mening ett stycke synnerligen god orientalism. Mozart uttrycker här sin kärlek till den turkisk-ottomanska kulturen. Turkisk musik får vi också höra i första aktens janitscharkör.
Operan handlar om Belmonte som söker sin älskade Konstanze, vilken hålls fånge i paschan Selims palats tillsammans med sin engelska kammarjungfru Blonde och Belmontes tjänare Pedrillo. Utanför Turkiets kust har de tillfångatagits efter ett skeppsbrott. De vaktas av den stränge Osmin.
Då sällskapet försöket fly infångas de av Osmin. De förväntar sig det värsta. Dock, i stället för att döma de förrymda fångarna till döden blir de benådade av paschan. Här ville Mozart framhålla det muslimska rättviseidealet genom att framställa paschan som en ”upplyst furste” i profeten Muhammeds efterföljd. Han som sade: ”Den starkare är inte den som övermannar sin motståndare utan den som behärskar sin vrede.”
Profeten lärde att själviska intressen, svartsjuka och hämnd aldrig ska få stå ivägen för rättvisan. Den ridderlige imam Ali var en av dem som personifierade denna kodex. Mozart lät den turkiska paschan gestalta islams rättviseideal, dess höviskhet och dess krav på nåd och barmhärtighet mot de svaga. I Koranen inleds varje kapitel med formeln ”I Guds namn, den Barmhärtige Förbarmaren”.
Muslimer borde lyssna mer på Mozart. Det är min åsikt.
A propos mångfald skriver fader Philip Geister och fader Ulf Jonsson i syskontidskriften Signum 1/2007 att, ”på sikt borde Sverige också få en inhemsk imamutbildning. Den skulle förmodligen kunna ge ett verksamt bidrag till muslimernas integration i det svenska samhället”. De fortsätter:
Alltsedan Andra Vatikankonciliet uppmuntrar katolska kyrkan sina troende att upptäcka och erkänna allt det goda man kan finna även inom andra religioner än den egna. Toleransen och respekten för medmänniskornas sökande efter livets grundläggande värden och sanningar gäller även dem som tillhör en annan religion.
Den respektfulla mångfaldens kultur är vägen framåt för vårt samhälle.
Gud signe Mozart och jesuiterna … Den som vill veta mer om vad jag tycker och tänker kan besöka mig här: http://www.mohamedomar.se/
Mohamed Omar
- - - - - - - -- - - - - - - - - -
Medierna bidrar till
främlingsfientlighet
SvD måndag 25 juni 2007

Då Israel attackerade
Libanon i juli 2006 kalllade
medier de svenskar
som fanns på plats för
just ”svenskar”, trots att
de flesta hade libanesiskt
ursprung. Deras utsatthet
gav dem ett erkännande.
Då man samtidigt skriver
om den terroristanklagade
Oussama Kassir
omtalas dock denne som
”svensklibanesen”. Här
blir det genast angeläget
att påvisa Kassirs ickesvenska
ursprung. Det rör
sig om ett avståndstagande
och ett förnekande genom
att påvisa etniskt ursprung
vilket i detta och liknande
fall blir viktigare än medborgarskap
eller hemland.
Medierna bidrar
härmed till den främlingsfientlighet
och de
motsättningar som gror i
Sverige. Fördomar säljer,
liksom svenskar i krigets
Libanon säljer bättre än
svensklibaneser. Offren är
svenskar medan förövarna
är invandrare. När medier
(Anders Munck i SvD, DN,
TT, SR med flera) nu rapporterar
om ytterligare
terrormisstänkta skandinaver
blir detta rent löjeväckande
då man skriver
om ”danskturken”, ”turken
från Danmark”.
Turken från Danmark?
Vem är denna skvader?
Finns han att beskåda på
museum? Kanske är det
dags att reflektera över
detta språkbruk och de
maktförhållanden det
återspeglar?!
Simon Sorgenfrei
Stockholm
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
http://www.europaportalen.nu/ -- Simon Sorgenfrei, religionshistoriker, i Expressen 2007-07-16
---------------------------------
ARBETARNAS BILDNINGSFÖRBUND
Blekinge
v11 april kl. 17.00 på Kulturcentrum i Ronneby
Religionshistorikern Simon Sorgenfrei berättar om religioner i Sverige och världen.
----------------------------------

Anonymous said...

Visst har du rätt angående förhållandena mellan Islam-demokrati och Islam-mänskliga rättigheter. Det gäller att läsa CDHRI. Varje tänkande individ måste förstå att individuell frihet och individuella mänskliga rättigheter i västerländsk tappning inte kan acceptera av Islam. Det skulle betyda avislamisering. Det förstår också ledande islamska lärda. Därför försöker de med allehanda trick ge sken att det finns en annan, bättre demokrati och att det finns bättre rättigheter än de som har växt fram i väst. Samma tricks användes två gånger tidigare. Både nationalsocialister och kommunister påstod att deras ideologi innehåll bättre och högre stående demokrati än den ruttna västerländska varianten.
Man ska inte ställa alltför höga krav på svenska akademiker. Till och med Per Gahrton, ledare för Palestina grupperna har lyckats, efter vissa besvär, erövra en akademisk titel.

Nils Dacke said...

Oklar synpunkt i kommentar av In

Måste erkänna att jag har svårt att se vart du vill komma med din långa kommentar, som mest består av ett antal citat. Om du vill försöka påvisa att islam medger mångfald, missar du målet helt. Däremot kan jag villigt medge, efter att under ett antal år ha levt och verkat i muslimska länder, att det finns en stor mångfald bland muslimer av vilka jag räknar ett antal till mina vänner.

Men den mångfalden är mera ett uttryck för den mänskliga naturen och för att söka livsrum inom den strikta ram islam tillhandahåller än något som finns tack vare islam. Liksom Ali Sina vänder jag mig mot islam som en strikt teokratisk ideologi — inte mot enskilda muslimer.

Jag blir allt annat än imponerad av exempel på Al-Taqiyya som ”..detta att framställa paschan som en ”upplyst furste” i profeten Muhammeds efterföljd. Han som sade: ”Den starkare är inte den som övermannar sin motståndare utan den som behärskar sin vrede.”
Profeten lärde att själviska intressen, svartsjuka och hämnd aldrig ska få stå ivägen för rättvisan. Den ridderlige imam Ali var en av dem som personifierade denna kodex.” i den citerade artikeln av Mohamed Omar.

Sådant används flitigt för att lura i okunniga, naiva västerlänningar att islam är ”fredlig” och Muhammed och hans efterföljare var högtstående personer. Ovanstående citat är typiskt och i grunden falskt. Jag vill belysa detta med några exempel ur ”profetens” liv:
• I Medina lät han mörda Asma bint Marwan, Kab bin al-Ashraf m fl för att de dristat sig att kritisera honom
• I Medina beordrade och övervakade han dödandet av ca 700-800 män ur den judiska klanen Banu Quraiza medan kvinnor och barn togs som slavar, många som sexslavar
• Han fullbordade äktenskapet med Aisha när hon var 8 år gammal
• Han gifte sig med sin adopterade sons hustru för att tiifredsställa sina lustar och rättfärdigade detta genom att ”uppenbara” en lämplig koranvers.
• Han lät tortera Kinanah till döds och gifte sig samma kväll med dennes unga vackra hustru.

En mera fullständig lista på vad denne ”profet” gjorde med hänvisningar till muslimska källor finns här. Där finns bra illustrationer av det ”muslimska rättvise idealet.

Ett belysande exempel på imam Alis ”ridderlighet” finns i detta utdrag ur Bukharis hadither:

Bukhari volume 9, #57
Narrated Ikrima, "Some atheists were brought to Ali and he burnt them. The news of this event, reached Ibn Abbas who said, "If I had been in his place, I would not have burnt them, as Allah's messenger forbade it, saying, "Do not punish anybody with Allah's punishment (fire)." I would have killed them according to the statement of Allah's Messenger, "Whoever changed his Islamic religion, then kill him."
Ytterligare kommentar överflödig.

Anonymous said...

"Att ta in Turkiet i EU innan det finns övertygande bevis på att det faktiskt finns en i grunden reformerad islam vore förödande för Europa och för tanken på frihetlig demokrati. "

Islam stora eller lilla inflytande över Turkiet spelar ingen större roll för mig. Turkiet är och förblir ett av de mindre dåliga mellanösternstaterna, vilket är ett bra betyg. Trots detta är deras politik alltid grundad i mellanöstern och balkan.

Dessutom, Turkiet är för stort. Om några få år kommer det att vara det folkrikaste landet i Europa. Så här ser befolkningsutvecklingen ut:
1950 21.5
2005 73
2050 99

Turkiet kommer snart att vara fyra gånger så folkrikt som hela norden.

Turkiet ska ha en särställning i Mellanöstern när det gäller hadel och politiskt samarbete med EU, men man kan aldrig få ett medlemskap i unionen.

gustafsson i säffle

ANTI-ISLAMIST said...

Var hälsad Nils Dacke!
Sorgenfrei var en ny figur för mig, så jag lade ner lite tid på att efterforska honom på nätet. Resultatet blev något magert -- herr Sorgenfrei har kanske ännu inte hunnit bliva varm i kläderna. Jag tänkte att vad jag hittat kunde intressera också Dig, hade Du haft en epostadress hade jag skickat till den, nu fick det bli som kommentar istället -- ha överseende! Mitt syfte var inget annat än att 'delgiva för kännedom' -- påvisande av någon obefintlig mångfald var absolut ej eftersträvad. Ditt kommenterande svar var intressant -- skall vi i Sinas anda försöka förlöjliga pseudoreligionen islam, blir ofrånkomligen dess proselyter lidande -- se mitt eget blygsamma försök beträffande Pernilla Ouis borta hos Kurt Lundgren 23.07.
ln

ANTI-ISLAMIST said...

För kännedom 25 juli:
CECILIA ENGLUND & MOHAMMAD FAZLHASHEMI är i farten igen!

http://www.expressen.se/debatt/1.715857/medierna-skyldiga-till-muslimhatet

Medierna eldar under den gryta där muslimen framställs som antingen förtryckt eller aggressiv gentemot västerlandet, menar Cecilia Englund och Mohammad Fazlhashemi.

http://www.expressen.se/polopoly_fs/1.715866!slot100slotWide75ArticleFull/3447786819.jpg
Bilden är tagen i Aceh-provinsen, Indonesien, i samband med protesterna mot publiceringen av karikatyr-bilder av profeten Mohammed. Bilderna publicerades i den danska tidningen Jyllands-Posten. Foto: Reuters

Medierna skyldiga till muslimhatet
Muslimer är den grupp som är mest utsatta för rasism i dag. Muslimer framställs som grymma, ondsinta, giriga och perversa med diverse negativa säregenskaper.
m Fixering vid utseendet tangerar rastänkandets föreställningar härrörande från 1930-talet.
Mediernas ansvar är stort. De flesta förknippar islam med den bild som medierna förmedlar, det vill säga stereotypa och svartvita skildringar.

Det skriver i dag forskarna CECILIA ENGLUND och MOHAMMAD FAZLHASHEMI, som utfört studier i en ny rapport om rasism.
Nationaldagen är en paradoxernas dag; det är en dag då flera kommuner runtom i landet har medborgarceremonier för sina nya medborgare. Samtidigt är det en dag då främlingsfientliga nationalister tågar genom städerna.
På senare tid har muslimer på många sätt kommit att hamna i skottgluggen för rasisterna i deras propaganda. Inte heller medierna har visat sig klanderfria när det handlar om de bilder de förmedlar i sina skildringar av islam och muslimer.
Dessa ofta onyanserade beskrivningar kan i sin tur leda till negativa föreställningar i form av fördomar. Integrationsverkets sista rapport om rasism och främlingsfientlighet syftar till att försöka bidra till kunskapsutvecklingen för att på så sätt flytta fram positionerna i kampen mot den rasism och diskriminering som många muslimer upplever i dagens samhälle.

Integrationsverket har i flera rapporter under årens lopp skildrat och följt utvecklingen av rasism och främlingsfientlighet i det svenska samhället och även i andra länder. Den samlade kunskap som dessa rapporter bidragit till är förmodligen svår att mäta men har förhoppningsvis dock lett till en ökad medvetenhet hos våra beslutsfattare. Det är också svårt att säga om rasismen och främlingsfientligheten ökat men vi har förmodligen blivit mer medvetna.
Vad vi däremot vet är att det finns ett visst samband mellan en ökad utsatthet bland religiösa och etniska minoriteter och senare års terrorattacker. Inte bara muslimer i Sverige utan även människor med judisk bakgrund har på senare år upplevt sig mer utsatta och hotade.
Framför allt är det de med synliga attribut som till exempel muslimska kvinnor med slöja eller de judar som vågar bära davidsstjärnan eller en kippa öppet som ofta kan uppleva en ökning av rasism och diskriminering.

Rasismen har på de senare årtiondena förändrats från att handla om biologiska skillnader där människor delats upp i olika raser till att i dag dela upp mänskligheten hierarkiskt i kulturella och etniska övergrupper och undergrupper. Skillnaderna kvarstår. Det visar den studie i årets Integrationsverksrapport som handlar om hur karikatyrer använts för att skildra ”den Andre” som avvikande, som ett led i att sprida rasistiska idéer.
Det handlar bland annat om de omdiskuterade Muhammedkarikatyrerna som i likhet med islamofobiska nidteckningar präglas av en idétradition som tillskriver den vagt definierade gruppen som kallas muslimer en rad negativa egenskaper och karaktärsdrag. Muslimer framställs som grymma, ondsinta, giriga och perversa typer med diverse negativa säregenskaper. Nidteckningarna fokuserar på det muslimska/icke-europeiska utseendet och andra förespeglade yttre egenskaper, samt muslimsk klädsel och uppförandekoder, som tydliga symboler för grupptillhörighet och onormala särdrag.
Det våldsamma utseendet, bärande av vapen, knivar, bomber, det ovårdade och svartmuskiga utseendet etcetera framhålls som det mest karaktäristiska för muslimer. Fixering vid utseendet tangerar rastänkandets föreställningar om sambandet mellan fysionomi och intellektuell kapacitet och specifika karaktärer, som var allmänt accepterade föreställningar under rasbiologins storhetstid.

Attitydundersökningar är utöver den statistik om anmälningar som finns en viktig källa till kunskap om människors attityder och hur de förändras över tid. Dock ger de oss ingen kunskap om komplexiteten i hur människor tänker och varför en del tänker som de gör. Frågor man kan ställa sig är till exempel vem är rasist och vem kan klassas som islamofob.
I en annan studie som presenteras i rapporten har tjugo svenska män födda på 1940-talet och 1980-talet intervjuats om sina attityder till islam och muslimer. Resultatet är nedslående, nästan alla intervjuade oavsett ålder hade svårt att finna positiva kopplingar till islam och muslimer.
Den person som i studien uttryckte mest avstånd till islam som religion visade sig sedan också ha hur många idéer som helst till hur man skulle kunna förbättra attitydklimatet på hans arbetsplats. Det visade också i studien att de flesta förknippade islam med den bild av islam som medierna förmedlar, det vill säga stereotypa svartvita skildringar av muslimska vitklädda män med skägg och förtryckta kvinnor med slöja. Flera intervjupersoner uttryckte själva en viss förskräckelse över att enbart komma på negativa saker, och la skulden för denna utveckling på medierna. Mer positivt är att den yngre generationen visade en större medvetenhet om rasism och diskriminering och mediernas påverkan på samhällsklimatet generellt. De hade mer kunskap.

För att kunna flytta fram positionerna i vårt samhälle på alla fronter, från att öka medvetenheten hos allmänheten för att motverka rasistiska attityder och beteenden, till att vässa lagstiftningen och praxis ytterligare för att kunna bekämpa rasistiska uttryck i vårt samhälle krävs det en ökad kunskap. Frågan är hur det fortsatta arbetet med detta kan bedrivas i framtiden.
Hur stoppar vi den rasism och främlingsfientlighet som på många sätt kommer närmare och närmare? Det räcker med att till exempel se samhällsutvecklingen i flera andra europeiska länder, till exempel vårt grannland Danmark, för att förstå att det som hänt där också kan hända här. Vi är inte på något sätt förskonade.

CECILIA ENGLUND
MOHAMMAD FAZLHASHEMI
Cecilia Englund är före detta analytiker på integrationsverket, numera på Brå. Mohammad Fazlhashemi är docent i idéhistoria. De har genomfört studier i en ny rapport från integrationsverket om islamofobi, antisemitism och antiziganism. De anser att vi måste vara uppmärksamma på hur medierna beskriver muslimer. I Danmark har Dansk Folkeparti och medierna nästan gått hand i hand i en främlingsfientlig utveckling. Retoriken kan jämföras med sverigedemokraternas där muslimerna ses som ett hot.
Av Fjärde Sidan
fjarde.sidan@expressen.se
Skriv ut Skicka artikeln
Spara artikeln Visa länk till artikeln
Textstorlek
------------------------------------------------------------------------------------
http://www.expressen.se/debatt/1.772593/vaga-bjuda-in-islam-i-politiken.

Muslimskräck hindrar dialog och demokrati. Västrepresentanter måste ha självförtroende nog att inse att principer om människors lika värde även har stöd bland individer med en annan trosuppfattning, skriver Carl Cederström. OBS! Montage. Foto: AP, GETTY IMAGES
Våga bjuda in islam i politiken
Vill liberaler verkligen ha demokrati i Mellanöstern och arabvärlden? Då måste man börja ifrågasätta sin strategi.
Liberala politiker saknar trovärdighet i arabvärlden, då de har allierat sig med de sittande regimerna av rädsla för att islamisterna ska gripa makten. Men demokrati nås snarare genom reformvänlig islam. Det är religiösa ledare med politiska program som levererat social service - utan korruption - som har folkets stöd.
Det skriver i dag CARL CEDERSTRÖM, sekreterare i folkpartikets arbetsgrupp för Mellanösternfrågor.
Det sittande AKP:s seger i Turkiet är positiv ur flera hänseenden. För Europa, som får en granne som fortsätter sin demokratiresa. För turkarna som får uppleva de positiva effekterna av ett land som gör sig redo för EU-medlemskap. Men också för islam, som börjar hitta sin roll i politiken.
Med gott fog har det sekulariserade Europa hyst en stark misstro mot islamismen som inte kunnat skilja på den religiösa och politiska sfären. Men med AKP har en reforminriktad islamism funnit sin plats i politiken. Och för snart hundra år sedan lämnade reforminriktade kommunister leninismen för att i stället erövra den politiska makten på demokratiska vägar. Resultatet blev bland annat den svenska socialdemokratin; ett statsbärande parti i nästan 70 år.
Den stora frågan är om AKP:s goda exempel går att kopiera till andra delar av den muslimska och framförallt arabiska världen? Med kriget mot terrorismen som förevändning har flera arabregimer stärkt sin makt och de har ofta sett den religiöst inriktade oppositionen med islamisterna i spetsen som det största hotet.

Samtidigt har västvärlden efter 11 september ofta – ibland av ren okunnighet – applicerat det fördomsfulla uttrycket från det kalla kriget ”en god kommunist är en död kommunist” på islamister. Talesättet ”one vote, one man, one time” har fått manifestera rädslan för att islamister kommer till makten och att de därefter ändrar spelets regler. Som nationalsocialisterna gjorde under 30-talets Tyskland. Därför var många demokratier passiva när den algeriska militären hindrade islamisterna att genom val komma till makten i början av 90-talet. Västvärldens bojkott av Hamas efter valsegern 2006 bekräftar delvis vår fruktan för islamistiskt styre.
Många i väst när en naiv förhoppning om att arabiska företrädare i vit skjorta, slips och på oxfordutbildad engelska samlar de politiska krafterna kring ett liberalt partiprogram. Men liberala politiker saknar trovärdighet i regionen, då det ofta allierat sig med de sittande regimerna av just rädsla för att islamisterna ska gripa makten. I stället är det religiösa ledare med politiska program som redan levererat social service – utan korruption – som har folkets stöd.
Västvärlden har därför få alternativ än att hitta samarbetsformer med reformvänliga krafter inom de islamistiska grupperna.
Våra västliga representanter måste ha självförtroende nog att inse att principer om människors lika värde även har stöd bland individer med en annan trosuppfattning. Men det är främst i de arabiska länderna i muslimska kretsar som diskussionen kring religionens roll i ett framtida demokratiskt styre måste föras. Det är därför som omvärlden måste kräva politiska reformer i regionen. För förtryck göder extremism.
Det är därför ingen slump att al-Qaidas största förgrundsgestalter, Usama bin Laden och al-Zawahri kommer från två av de mest repressiva länderna i regionen: Saudiarabien och Egypten.

EU:s möjligheter att påverka arabvärlden i demokratisk riktning är dock begränsade. Till skillnad från Turkiet kan Bryssel inte erbjuda medlemskap i utbyte mot politiska reformer. Bryssels främsta demokrativapen, associeringsavtalen, har slarvats bort på grund av medlemsstaternas svala intresse för regionens demokratiska utveckling. Ett ointresse som faller samman med att arabiska exilgrupper är en svag lobbygrupp inom EU. Motsatsen är de iranska, som fick den förra socialdemokratiska regeringen att vara en pådrivande kraft i EU:s kritik av Iran.
Jag skulle uppskatta en lika hård attityd gentemot de egyptiska, pakistanska och saudiska regimerna, som dagligen kränker sina medborgares allra mest grundläggande rättigheter.
Att hitta ”rätt” samarbetspartner och ”rätt” forum för dialog om demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer bland islamister är ingen enkel sak. Men fallet Turkiet visar att ett politiskt ramverk hjälper islam att finna sin plats i politiken. Ett ramverk som EU har ett ansvar för kommer på plats, inte bara i omsorg för de många muslimer som allt för länge väntat på en demokratisk utveckling, utan för alla européer som vill undvika ett framtida ”civilisationernas kamp”.

CARL CEDERSTRÖM
Carl Cederström är sekreterare i folkpartiets arbetsgrupp för Mellanösternfrågor, tidigare UD-medarbetare på UD:s enhet för Mellanöstern och Nordafrika. Han är själv inte religiös. ”Jag lämnade UD för folkpartiet 2005 för jag vill kunna påverka och inte bara vara en tjänsteman. Mitt brinnande intresse för arabvärlden sammanfaller med min önskan om att alla människor en dag ska få uppleva demokrati.”