Abdirisak Waberi tog förra måndagen plats i Sveriges riksdag, en händelse som måste ses som en nederlagets dag för mänskliga rättigheter och liberala värderingar. Bakom detta omdöme ligger det faktum att mannen som bl.a. ordförande i Islamiska Förbundet i Sverige är en dokumenterad fundamentalistisk islamist. Att så är fallet framgick med all önskvärd tydlighet av ett antal uttalanden han gjorde i SVT:s programserie ”Slaget om muslimerna” hösten 2009.
Då Waberi i Studio Ett tillfrågades om flera av dessa tidigare uttalanden var han synnerligen vag. På frågan om en ogift man och kvinna får träffas på tu man hand hänvisade han till att en imam borde uttala sig istället. Han vägrade sedan att svara på frågan. I den ovan nämnda intervjun var han tydlig på att det inte är tillåtet. Detta leder till åtminstone två intressanta kommentarer. Den första gäller att han som, enligt egen utsago, troende muslim är skyldig att hålla reda på vad som är halal (tillåtet) respektive haram (förbjudet) utan att ständigt rådfråga en imam. Den andra och betydligt allvarligare frågeställningen gäller hans arbete i riksdagen. Är det möjligen så att han måste rådfråga en imam varje gång han skall ta ställning till en fråga i riksdagen?
Hans hyckleri blev närmast övertydligt då han hänvisade till att det råder religionsfrihet i Sverige. Detta konstaterande står direkt konflikt med att han som troende muslim har att följa sharia. Att så är fallet framgår av den muslimska doktrinen och bekräftas entydigt av Ammanbudskapet. Nu förhåller det sig så att enligt sharia finns varken religionsfrihet eller yttrandefrihet eller individens lika rätt. Hur han skall få detta att gå ihop med deltagandet i en demokratisk församling vore svårt att förstå om det inte vore för islamisternas flitiga bruk av taqiyya.
Det är inte nog med att han så långt möjligt måste följa sharia, han måste även sträva efter att införa detta medeltida och teokratiska lagsystem i det ”otrogna” land där han befinner sig. Det är inte svårt att förstå hans islamiska uppdrag och målsättning. Islamiska Förbundet liksom dess moské i Stockholm har starka kopplingar till Muslimska brödraskapet. Helt enligt sin plan ”Projektet” har brödraskapet nu lyckats infiltrera en så viktig västerländsk institution som vår riksdag. Detta är ett av många små steg i den uttalade strategin att islamisera västvärlden.
Nu är det extra viktigt för dem som fortfarande tror på ett fritt och demokratiskt Sverige att noga syna denne Quisling i sömmarna.
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges Radio
Monday, 11 October 2010
Thursday, 16 September 2010
Osakliga påståenden om Sverigedemokraterna (SD).
Bloggen har fått tillgång till denna replik på Christer Sturmarks undermåliga inlägg på DN Debatt häromdagen, sedan DN inte haft "utrymme" att publicera den.
"Christer Sturmark bemöter (DN Debatt 14/9) ett tidigare inlägg av Elisabeth Gerle genom att bland annat sprida ett antal ogrundade och grovt osakliga påståenden om Sverigedemokraterna (SD). De båda debattörerna är oeniga om det mesta utom när det gäller att på dunkla grunder använda SD som slagpåse.
Sturmark talar om ”de rasistiska Sverigedemokraterna” utan att på något sätt styrka detta omdöme. SD kritiserar den av politikerna förda invandringspolitiken och inte enskilda individer, som drabbats av den sedan länge havererade integrationen. Han skulle bli förvånad om han såg hur många av ”de nya svenskarna”, som är medlemmar i SD sedan de flytt förtryckande strukturer och vill motverka att dessa strukturer får ökat fotfäste här.
Påståendet att ” SD i stora delar samhällssyn med islamister och konservativa kristna” är grovt osakligt. SD har inte i några avseenden samma samhällssyn som islamister utan motsätter sig starkt deras teokratiska och totalitära syn.
Sturemark, liksom Gerle, tycks leva i villfarelsen att islam i huvudsak är en religion. Inget kan vara mer fel. Det har visats att 61 % av Koranen handlar om politik ˗ inte religion. Beaktar man även de andra delarna av den islamiska trilogin, hadither och sira, blir övervikten för politik än större. Islam liksom islamism gör anspråk på att i detalj styra alla delar av mänskligt liv. Just däri ligger faran för den västerländska kulturen grundad på upplysningens ideal.
SD strävar efter ett samhälle med en stabil västerländsk värdegrund med bl.a. demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet mellan könen och sekularisering i betydelsen frihetlighet. Detta är tyvärr värden, som står i bjärt kontrast mot islams doktriner och en förtryckande sharia. Det är allt annat än en slump att inget muslimskt land har demokratiska fri- och rättigheter.
Det måste i ett demokratiskt samhälle vara tillåtet att kritisera en religion/ideologi utan att bli skälld som rasist."
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion.
"Christer Sturmark bemöter (DN Debatt 14/9) ett tidigare inlägg av Elisabeth Gerle genom att bland annat sprida ett antal ogrundade och grovt osakliga påståenden om Sverigedemokraterna (SD). De båda debattörerna är oeniga om det mesta utom när det gäller att på dunkla grunder använda SD som slagpåse.
Sturmark talar om ”de rasistiska Sverigedemokraterna” utan att på något sätt styrka detta omdöme. SD kritiserar den av politikerna förda invandringspolitiken och inte enskilda individer, som drabbats av den sedan länge havererade integrationen. Han skulle bli förvånad om han såg hur många av ”de nya svenskarna”, som är medlemmar i SD sedan de flytt förtryckande strukturer och vill motverka att dessa strukturer får ökat fotfäste här.
Påståendet att ” SD i stora delar samhällssyn med islamister och konservativa kristna” är grovt osakligt. SD har inte i några avseenden samma samhällssyn som islamister utan motsätter sig starkt deras teokratiska och totalitära syn.
Sturemark, liksom Gerle, tycks leva i villfarelsen att islam i huvudsak är en religion. Inget kan vara mer fel. Det har visats att 61 % av Koranen handlar om politik ˗ inte religion. Beaktar man även de andra delarna av den islamiska trilogin, hadither och sira, blir övervikten för politik än större. Islam liksom islamism gör anspråk på att i detalj styra alla delar av mänskligt liv. Just däri ligger faran för den västerländska kulturen grundad på upplysningens ideal.
SD strävar efter ett samhälle med en stabil västerländsk värdegrund med bl.a. demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet mellan könen och sekularisering i betydelsen frihetlighet. Detta är tyvärr värden, som står i bjärt kontrast mot islams doktriner och en förtryckande sharia. Det är allt annat än en slump att inget muslimskt land har demokratiska fri- och rättigheter.
Det måste i ett demokratiskt samhälle vara tillåtet att kritisera en religion/ideologi utan att bli skälld som rasist."
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion.
Tuesday, 14 September 2010
Dan Jönsson oförsiktig med fakta
Dan Jönsson bemötande i måndagens OBS av Johan Lundbergs tidigare inlägg om islamism avslöjade än en gång hans okunnighet om islam och att han handskas slarvigt med fakta i den mån han känner dem. Redan i första meningen avslöjar han med tautologin ”politisk islamism” att han inte behärskar ämnet. Klara definitioner av centrala begrepp är en viktig utgångspunkt för meningsfull diskussion. Med ”islamism” avses i allmänhet uppfattningen att islam skall styra såväl det sociala och politiska som det personliga livet. Detta kan med andra ord uttryckas som politisk islam, en ideologi, som styr samhället i sin helhet och där lagarna är konforma med den islamiska sharia.
Jönsson påstår i nästa andetag att ”den islamistiska kampen nästa enbart förs inom den muslimska världen…”. Vad han grundar detta groteskt felaktiga påstående på framgår inte. Han försöker göra ett nummer av islamismen förutom i Iran inte har ”någon reguljär armé”. Det är oklart vad detta avses bevisa då islamismen i sin jihad använder ett flertal andra redskap, varav terrorn och demografisk jihad under ett antal år visat sig framgångsrika. Man undrar om Jönsson hört talas om asymmetrisk krigföring eller ”fjärde generationens krigföring. Terrorn är för övrigt inom islam en väl beprövad metod, som dess store förebild Muhammed flitigt föreskrev och använde på sin tid.
Hans historielöshet är frapperande när han skyller islamismen och dess ”frammarsch på senare år” på USA och Västeuropa och deras agerande i nutid. Salafismen är en gren av islamismen och kan räkna sina rötter åtminstone till 1700-talet och al-Wahhab. Muslimska brödraskapet är också in i märgen en del av islamismen och grundades redan 1928 av al- Banna. Smaka bara på deras credo: “Allah är vårt mål; Koranen är vår konstitution; Profeten är vår ledare; jihad är vår väg; och döden för Allahs sak är vår högsta strävan.”
Brödraskapet ser sharia, baserad på Koranen och sunna, som lagar givna av Allah vilka därför skall tillämpas på livets alla delar, inklusive organisering av regeringen och hanterandet av alla dagliga problem. Detta är inget annat än islamism i sin prydno.
Det är mer än högtid att Dan Jönsson och andra kvasiintellektuella lär sig att islamismens aktiviteter främst inte styrs av vad västvärlden gör utan av den är, nämligen Dar al-Harb, de otrognas land som med alla tillbuds stående medel skall underkuvas under islam och sharia i enlighet med påbudet i Koranen 9:29.
Där, och i flera andra verser i Koranen och i hadither, finns grunden för islamismen som utrotningsideologi. Där finns grunden för dess teokratiska, totalitära och just det fascistoida ideologi. Det är just ideologin som är det avgörande inte vilken ”militärapparat”, som för stunden står till buds. Jönsson har delvis rätt i att talibanerna och Al-Qaida inte utgör ett direkt hot mot vår civilisation. Men han bortser från att de andra delarna av islamismen sedan ett par årtionde bedriver en omfattande och framgångsrik offensiv mot denna civilisation genom demografisk jihad, terrorstöttade påtryckningar mot regeringar och kulturell infiltration med hjälp av miljarder av petrodollar, hängivna medhjälpare samt med stöd av naiva och okunniga s.k. intellektuella inte minst från den svenska socialistiska ankdammen.
När Jönsson och hans gelikar vägrar inse att islamismen utgör ett påtagligt ”hot mot demokratin” är det just de själva, som gör ”debatten snävare”. Om de istället för att försöka blanda bort korten ägnade tid att studera några böcker och artiklar av ex-muslimer som Abul Kasem, M A Khan, Ali Sina, Wafa Sultan och Ibn Warraq m.fl., skulle de finna att dessa kommer fram till i princip samma slutsatser som Ayaan Hirsi Ali gör. De säger utifrån sin gedigna kunskap och erfarenhet av islam att denna och det man kallar islamism är direkta hot mot demokratin. Om sedan, Jönsson, Buruma och Garton Ash et consortes bekvämade sig till att studera Ammanbudskapet och Kairodeklarationen skulle de finna att dessa dokument bekräftar samma slutsats.
Det skulle vara minst sagt intressant hur Jönsson tänkt sig att de två ovan nämnda dokumentens syn på islam, demokrati och mänskliga rättigheter skulle kunna förenas med västerländsk syn på religion, demokrati och mänskliga fri- och rättigheter.
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges Radio
Jönsson påstår i nästa andetag att ”den islamistiska kampen nästa enbart förs inom den muslimska världen…”. Vad han grundar detta groteskt felaktiga påstående på framgår inte. Han försöker göra ett nummer av islamismen förutom i Iran inte har ”någon reguljär armé”. Det är oklart vad detta avses bevisa då islamismen i sin jihad använder ett flertal andra redskap, varav terrorn och demografisk jihad under ett antal år visat sig framgångsrika. Man undrar om Jönsson hört talas om asymmetrisk krigföring eller ”fjärde generationens krigföring. Terrorn är för övrigt inom islam en väl beprövad metod, som dess store förebild Muhammed flitigt föreskrev och använde på sin tid.
Hans historielöshet är frapperande när han skyller islamismen och dess ”frammarsch på senare år” på USA och Västeuropa och deras agerande i nutid. Salafismen är en gren av islamismen och kan räkna sina rötter åtminstone till 1700-talet och al-Wahhab. Muslimska brödraskapet är också in i märgen en del av islamismen och grundades redan 1928 av al- Banna. Smaka bara på deras credo: “Allah är vårt mål; Koranen är vår konstitution; Profeten är vår ledare; jihad är vår väg; och döden för Allahs sak är vår högsta strävan.”
Brödraskapet ser sharia, baserad på Koranen och sunna, som lagar givna av Allah vilka därför skall tillämpas på livets alla delar, inklusive organisering av regeringen och hanterandet av alla dagliga problem. Detta är inget annat än islamism i sin prydno.
Det är mer än högtid att Dan Jönsson och andra kvasiintellektuella lär sig att islamismens aktiviteter främst inte styrs av vad västvärlden gör utan av den är, nämligen Dar al-Harb, de otrognas land som med alla tillbuds stående medel skall underkuvas under islam och sharia i enlighet med påbudet i Koranen 9:29.
Där, och i flera andra verser i Koranen och i hadither, finns grunden för islamismen som utrotningsideologi. Där finns grunden för dess teokratiska, totalitära och just det fascistoida ideologi. Det är just ideologin som är det avgörande inte vilken ”militärapparat”, som för stunden står till buds. Jönsson har delvis rätt i att talibanerna och Al-Qaida inte utgör ett direkt hot mot vår civilisation. Men han bortser från att de andra delarna av islamismen sedan ett par årtionde bedriver en omfattande och framgångsrik offensiv mot denna civilisation genom demografisk jihad, terrorstöttade påtryckningar mot regeringar och kulturell infiltration med hjälp av miljarder av petrodollar, hängivna medhjälpare samt med stöd av naiva och okunniga s.k. intellektuella inte minst från den svenska socialistiska ankdammen.
När Jönsson och hans gelikar vägrar inse att islamismen utgör ett påtagligt ”hot mot demokratin” är det just de själva, som gör ”debatten snävare”. Om de istället för att försöka blanda bort korten ägnade tid att studera några böcker och artiklar av ex-muslimer som Abul Kasem, M A Khan, Ali Sina, Wafa Sultan och Ibn Warraq m.fl., skulle de finna att dessa kommer fram till i princip samma slutsatser som Ayaan Hirsi Ali gör. De säger utifrån sin gedigna kunskap och erfarenhet av islam att denna och det man kallar islamism är direkta hot mot demokratin. Om sedan, Jönsson, Buruma och Garton Ash et consortes bekvämade sig till att studera Ammanbudskapet och Kairodeklarationen skulle de finna att dessa dokument bekräftar samma slutsats.
Det skulle vara minst sagt intressant hur Jönsson tänkt sig att de två ovan nämnda dokumentens syn på islam, demokrati och mänskliga rättigheter skulle kunna förenas med västerländsk syn på religion, demokrati och mänskliga fri- och rättigheter.
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges Radio
Monday, 6 September 2010
Förljugen desinformation i P 1
Programmet OBS har på temat” Var går gränsen för toleransen” diskuterat olika intellektuellas syn på islam bl.a. med utgångspunkt från Paul Bermans bok The Flight of the Intellectuals. I ett av de senaste inslagen (onsdagen den 1/9) fick Johan Lundberg i ett mycket relevant inlägg bl.a. bemöta ett tidigare bidrag av vänsterapologeten Dan Jönsson, som uppenbart är helt okunnig om islam. Det senare är för övrigt en egenskap som delas av många deltagare i debatten. Flera har i debatten refererat till Tariq Ramadan och i slutet av det aktuella programmet lyfte man i en intervju fram Sören Wibeck som något slags sanningsvittne avseende Ramadan. Jag vill här koncentrera mig på den delen av inslaget.
Då Wibeck ombads ”beskriva en europeisk islam” sade han att Ramadan gjort upp med de centrala begreppen ”dar al-harb och dar al-islam, krigets hus och islams hus”. Det må vara att Ramadan uttalat sig i sådana termer, men det gör ju inte att han gjort upp med den jihad, som är en direkt på bjuden konsekvens av detta begreppspar. Wibeck tar detta som intäkt för förekomsten av en ”europeisk islam” i vilken Ramadan anses ingå. Resonemanget belastas av ett antal allvarliga svagheter.
För det första är det helt meningslöst att ur den omfattande floran av postulat som utgör islam lyfta fram ett enda och dessutom helt utan en rimlig kontext. Att ta detta som bevis på förekomsten av en ”europeisk islam” saknar trovärdighet.
För det andra förutsätter talet om en ”europeisk islam” att det finns en rörelse med ett stort antal individer, som omfattar ett antal uppfattningar och värderingar vilka på ett tydligt sätt avviker från ortodox eller traditionell islam. Kan Wibeck namnge ytterligare en individ, som anslutit sig till en förment ”europeisk islam”?
För det tredje är det viktigt att komma ihåg att medan Ramadan gjort några uttalanden, som främst av godtrogna vänsterintellektuella tolkats som anpassade till europeisk kontext, har ett stort antal av hans trosbröder gjort uttalande i direkt motsatt riktning. Turkiets premiärminister Erdogan uttalade i ett uppmärksammat tal i Tyskland 2008 (och vid flera andra tillfällen) att det endast finns en islam. Denna uppfattning styrks entydigt av det auktoritativa Ammanbudskapet. Eftersom det är undertecknat av de ledande auktoriteterna inom islam, bör det tillmätas större trovärdighet än några uttalanden av Ramadan.
Wibeck gjorde sedan sitt yttersta för att nedtona Ramadans anknytning till morfadern Hassan al-Banna och därmed till Muslimska brödraskapet och dess fundamentalistiska ideologi. Han glömde naturligtvis att nämna att fadern förutom att vara svärson till MB:s grundare även var dennes sekreterare och som sådan en av de ledande inom rörelsen. Sedan fadern flytt till Schweiz, grundade han Islamiska Centret i Genève en starkt islamistisk organisation, som till stor del finansieras av Saudiarabien. Centret leds av Tariqs bror Hani, som gjort sig känd för islamistiska uttalanden.
Wibeck godtar tydligen Ramadans oklara resonemang om tolkning av islam utifrån olika kontexter, trots att sådana tolkningar på intet sätt stöds av Ammanbudskapet eller för den delen av den islamiska trilogin. Wibeck har överseende med allt detta och tycker att ”man måste ha en ganska vid syn på detta”. Så typiskt för Wibeck, som alltid finner lämpliga ursäkter för det mesta, som har med islam att göra.
På fråga om Tariq Ramadans kvinnosyn påstår Wibeck att den är ”ganska progressiv”. Detta sagt om en man som så sent som för ett par år sedan uttalat att man kan införa ett moratorium på stening av kvinnor i Europa, men, nota bene, inte ta bort det eftersom det står som straff i sharia. Jag betackar mig för en sådan ”progressivitet”.
Wibeck sade sedan att Ramadan hävdar ”att islam har inga problem med kvinnan, men muslimerna tycks ha det”. Att acceptera och framföra ett sådant uttalande visar att Wibeck har synnerligen begränsade kunskaper om islam. Det finns nämligen ett stort antal verser i Koranen och hadither, vilka sätter kvinnan på plats och innebär rent förtryck av kvinnor. Detta har sedan kodifierats i sharia.
På fråga om den upprepade kritik, som riktats mot Ramadan och dennes vana att tala med kluven tunga, viftade Wibeck bort detta med att det ”är ett sätt att kommunicera”. Så sant tillslut. Detta sätt att kommunicera har t.o.m. ett särskilt namn inom islam. Det kallas taqiya och innebär att man som muslim ljuger för de naiva och lättlurade otrogna i syfte att främja islam.
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges radio
Då Wibeck ombads ”beskriva en europeisk islam” sade han att Ramadan gjort upp med de centrala begreppen ”dar al-harb och dar al-islam, krigets hus och islams hus”. Det må vara att Ramadan uttalat sig i sådana termer, men det gör ju inte att han gjort upp med den jihad, som är en direkt på bjuden konsekvens av detta begreppspar. Wibeck tar detta som intäkt för förekomsten av en ”europeisk islam” i vilken Ramadan anses ingå. Resonemanget belastas av ett antal allvarliga svagheter.
För det första är det helt meningslöst att ur den omfattande floran av postulat som utgör islam lyfta fram ett enda och dessutom helt utan en rimlig kontext. Att ta detta som bevis på förekomsten av en ”europeisk islam” saknar trovärdighet.
För det andra förutsätter talet om en ”europeisk islam” att det finns en rörelse med ett stort antal individer, som omfattar ett antal uppfattningar och värderingar vilka på ett tydligt sätt avviker från ortodox eller traditionell islam. Kan Wibeck namnge ytterligare en individ, som anslutit sig till en förment ”europeisk islam”?
För det tredje är det viktigt att komma ihåg att medan Ramadan gjort några uttalanden, som främst av godtrogna vänsterintellektuella tolkats som anpassade till europeisk kontext, har ett stort antal av hans trosbröder gjort uttalande i direkt motsatt riktning. Turkiets premiärminister Erdogan uttalade i ett uppmärksammat tal i Tyskland 2008 (och vid flera andra tillfällen) att det endast finns en islam. Denna uppfattning styrks entydigt av det auktoritativa Ammanbudskapet. Eftersom det är undertecknat av de ledande auktoriteterna inom islam, bör det tillmätas större trovärdighet än några uttalanden av Ramadan.
Wibeck gjorde sedan sitt yttersta för att nedtona Ramadans anknytning till morfadern Hassan al-Banna och därmed till Muslimska brödraskapet och dess fundamentalistiska ideologi. Han glömde naturligtvis att nämna att fadern förutom att vara svärson till MB:s grundare även var dennes sekreterare och som sådan en av de ledande inom rörelsen. Sedan fadern flytt till Schweiz, grundade han Islamiska Centret i Genève en starkt islamistisk organisation, som till stor del finansieras av Saudiarabien. Centret leds av Tariqs bror Hani, som gjort sig känd för islamistiska uttalanden.
Wibeck godtar tydligen Ramadans oklara resonemang om tolkning av islam utifrån olika kontexter, trots att sådana tolkningar på intet sätt stöds av Ammanbudskapet eller för den delen av den islamiska trilogin. Wibeck har överseende med allt detta och tycker att ”man måste ha en ganska vid syn på detta”. Så typiskt för Wibeck, som alltid finner lämpliga ursäkter för det mesta, som har med islam att göra.
På fråga om Tariq Ramadans kvinnosyn påstår Wibeck att den är ”ganska progressiv”. Detta sagt om en man som så sent som för ett par år sedan uttalat att man kan införa ett moratorium på stening av kvinnor i Europa, men, nota bene, inte ta bort det eftersom det står som straff i sharia. Jag betackar mig för en sådan ”progressivitet”.
Wibeck sade sedan att Ramadan hävdar ”att islam har inga problem med kvinnan, men muslimerna tycks ha det”. Att acceptera och framföra ett sådant uttalande visar att Wibeck har synnerligen begränsade kunskaper om islam. Det finns nämligen ett stort antal verser i Koranen och hadither, vilka sätter kvinnan på plats och innebär rent förtryck av kvinnor. Detta har sedan kodifierats i sharia.
På fråga om den upprepade kritik, som riktats mot Ramadan och dennes vana att tala med kluven tunga, viftade Wibeck bort detta med att det ”är ett sätt att kommunicera”. Så sant tillslut. Detta sätt att kommunicera har t.o.m. ett särskilt namn inom islam. Det kallas taqiya och innebär att man som muslim ljuger för de naiva och lättlurade otrogna i syfte att främja islam.
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion, Sveriges radio
Tuesday, 17 August 2010
En manual för brott mot mänskligheten
Denna något provokativa rubrik kräver nästan att vi börjar med att definiera vad som avses med ”brott mot mänskligheten”. Allmänt kan sägas att dessa brott tillsammans med folkmord och krigsförbrytelser numera ses som brott mot den primära folkrätten, vilket innebär att de ger upphov till universell jurisdiktion, det vill säga man kan dömas för brottet i alla stater oavsett om någon konvention är ratificerad eller inte. Alla stater har alltså rätt att ställa dem till svars som är misstänkta för dessa brott oavsett var de har begåtts och oavsett förövarens eller offrens nationalitet.
I Wikipedia finner vi att enligt Romstadgans artikel 7 är var och en av följande gärningar när de begås som en del i ett vidsträckt eller systematiskt angrepp riktat mot civilbefolkning brott mot mänskligheten.
a Mord
b Utrotning
c Förslavning
d Deportation
e Fängslande i strid med grundläggande folkrättsliga regler
f Tortyr
g Våldtäkt, sexuellt slaveri, påtvingad prostitution, påtvingat havandeskap med flera liknande brott
h Förföljelse av identifierbar folkgrupp med flera liknande brott
i Påtvingat försvinnande av personer
j Brottet apartheid
k Andra liknande handlingar som uppsåtligen förorsakar svårt lidande, svår kroppslig skada eller svårt själsligt eller fysiskt men. Referens.
När vi nu har klarat ut vad som avses med ”Brott mot mänskligheten”, invänder naturligtvis vän av ordning att det inte rimligen kan finnas någon manual för ett eller flera av dessa brott. Tyvärr måste jag göra henne/honom besviken. Det finns en sådan manual och vi skall här visa att så är fallet.
Om vi tar det första brottet mord kan vi konstatera att ett stort antal verser i Koranen och i haditherna handlar om att systematiskt strida mot och döda dem som inte är muslimer tills de låter sig omvändas eller underkasta sig islam som dhimmis (det senare gäller främst judar och kristna). Låt se på några exempel:
Och bekämpa dem tills motstånd inte finns och Allahs religion råder. Men om de avstår från motstånd avstå från fientligheter utom mot orättfärdiga. (2:193)
När din herre inspirerade änglarna, (sägande): Jag är med dig. Så gör så att de troende står fast. Jag skall sprida skräck i de otrognas hjärtan. Slå sedan huvudena av dem och skär av dem fingertopparna. (8:12)
Sedan när de heliga månaderna är over, slå ihjäl de otrogna varhelst ni finner dem, och tag dem tillfånga, och belägra dem, och förbered för dem varje bakhåll. Men om de ångrar sig och upprättar dyrkan av Allah och betalar allmosan till de fattiga, då lämna deras väg fri. Se! Allah är förlåtande, barmhärtig. (9:5)
Strid [q-t-l] mot “Bokens folk” och dem, som inte tror på Allah och den yttersta dagen och inte förbjuder det Allah och hans budbärare (Muhammed) har förbjudit och som inte följer sanningens religion, tills de villigt betalar jiziya (extra skatt som otrogna särskilt judar och kristna måste betala under muslimskt styre; min anm.) och är förnedrade. (9:29)
Nu, när ni möter de otrogna i strid, hugg då halsen av dem tills ni har besegrat dem helt, bind dem sedan fast; och efteråt ge antingen nåd eller frige dem mot lösen tills krigets bördor upphör. Det är påbudet. Och om Allah velat kunde han ha straffat dem utan er, men så är det påbjudet att han vill pröva några av er med hjälp av andra. Och de som blir dödade i Allahs väg, Han gör inte deras handlingar fruktlösa. (47:4)
Allahs Budbärare sade: "Jag har blivit beordrad (av Allah) att kämpa mot människorna tills de vittnar att ingen har rätt att dyrkas förutom Allah och att Muhammad är Allahs Budbärare, och erbjuder böner perfekt och ger den obligatoriska zakat, så om de utför det, då de räddar de sina liv och egendom från mig förutom enligt islamiska lagar och sedan kommer deras vidräkning att utföras av Allah." (Buk 1:2:24)
Listan skulle kunna göras betydligt längre, men detta torde räcka för att visa att den islamiska trilogin innehåller direkta uppmaningar till systematiskt mord på dem som inte är muslimer. De citerade verserna ger också underlag för punkterna b)Utrotning och h) Förföljelse av identifierbar folkgrupp.
Vad beträffar brottet förslavning finns det ett antal verser, vilka sanktionerar slaveri (2:178, 2:221, 4:92, 24:33, 33:26, Bukhari 5:59:448, 5:59:512). Det finns även verser, vilka sanktionerar sex med obegränsat antal slavflickor (4;24, 23:6, 33:50 och70:30) så att även brottet g) Våldtäkt, sexuellt slaveri m.m. sanktioneras.
Brotten d) och e) behandlas bl.a. i följande två verser:
Och Han störtade ner från deras fästen dem av “Bokens folk” som stödde dem (Coreish) och göt panik i deras hjärtan. En del dräpte [q-t-l] ni och en del tog ni som fångar. (33:26)
Och han gjorde så att ni kunde ärva deras land och deras hus och deras rikedom och land ni inte har beträtt. Allah är alltid i stånd att göra allting. (33:27)
Även brottet j) apartheid är föreskrivet i och med att judar och kristna enligt sharia skall behandlas som dhimmis, tredje klassens medborgare. Detta grundas bl.a. på K 9:29 (jfr ovan).
Som vi har sett här är flertalet av Romstadgans brott mot mänskligheten upptagna och sanktionerade i den islamiska trilogin (Koranen, hadither och sira). Den kan därför med rätta ses som en manual för dessa brott.
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion
I Wikipedia finner vi att enligt Romstadgans artikel 7 är var och en av följande gärningar när de begås som en del i ett vidsträckt eller systematiskt angrepp riktat mot civilbefolkning brott mot mänskligheten.
a Mord
b Utrotning
c Förslavning
d Deportation
e Fängslande i strid med grundläggande folkrättsliga regler
f Tortyr
g Våldtäkt, sexuellt slaveri, påtvingad prostitution, påtvingat havandeskap med flera liknande brott
h Förföljelse av identifierbar folkgrupp med flera liknande brott
i Påtvingat försvinnande av personer
j Brottet apartheid
k Andra liknande handlingar som uppsåtligen förorsakar svårt lidande, svår kroppslig skada eller svårt själsligt eller fysiskt men. Referens.
När vi nu har klarat ut vad som avses med ”Brott mot mänskligheten”, invänder naturligtvis vän av ordning att det inte rimligen kan finnas någon manual för ett eller flera av dessa brott. Tyvärr måste jag göra henne/honom besviken. Det finns en sådan manual och vi skall här visa att så är fallet.
Om vi tar det första brottet mord kan vi konstatera att ett stort antal verser i Koranen och i haditherna handlar om att systematiskt strida mot och döda dem som inte är muslimer tills de låter sig omvändas eller underkasta sig islam som dhimmis (det senare gäller främst judar och kristna). Låt se på några exempel:
Och bekämpa dem tills motstånd inte finns och Allahs religion råder. Men om de avstår från motstånd avstå från fientligheter utom mot orättfärdiga. (2:193)
När din herre inspirerade änglarna, (sägande): Jag är med dig. Så gör så att de troende står fast. Jag skall sprida skräck i de otrognas hjärtan. Slå sedan huvudena av dem och skär av dem fingertopparna. (8:12)
Sedan när de heliga månaderna är over, slå ihjäl de otrogna varhelst ni finner dem, och tag dem tillfånga, och belägra dem, och förbered för dem varje bakhåll. Men om de ångrar sig och upprättar dyrkan av Allah och betalar allmosan till de fattiga, då lämna deras väg fri. Se! Allah är förlåtande, barmhärtig. (9:5)
Strid [q-t-l] mot “Bokens folk” och dem, som inte tror på Allah och den yttersta dagen och inte förbjuder det Allah och hans budbärare (Muhammed) har förbjudit och som inte följer sanningens religion, tills de villigt betalar jiziya (extra skatt som otrogna särskilt judar och kristna måste betala under muslimskt styre; min anm.) och är förnedrade. (9:29)
Nu, när ni möter de otrogna i strid, hugg då halsen av dem tills ni har besegrat dem helt, bind dem sedan fast; och efteråt ge antingen nåd eller frige dem mot lösen tills krigets bördor upphör. Det är påbudet. Och om Allah velat kunde han ha straffat dem utan er, men så är det påbjudet att han vill pröva några av er med hjälp av andra. Och de som blir dödade i Allahs väg, Han gör inte deras handlingar fruktlösa. (47:4)
Allahs Budbärare sade: "Jag har blivit beordrad (av Allah) att kämpa mot människorna tills de vittnar att ingen har rätt att dyrkas förutom Allah och att Muhammad är Allahs Budbärare, och erbjuder böner perfekt och ger den obligatoriska zakat, så om de utför det, då de räddar de sina liv och egendom från mig förutom enligt islamiska lagar och sedan kommer deras vidräkning att utföras av Allah." (Buk 1:2:24)
Listan skulle kunna göras betydligt längre, men detta torde räcka för att visa att den islamiska trilogin innehåller direkta uppmaningar till systematiskt mord på dem som inte är muslimer. De citerade verserna ger också underlag för punkterna b)Utrotning och h) Förföljelse av identifierbar folkgrupp.
Vad beträffar brottet förslavning finns det ett antal verser, vilka sanktionerar slaveri (2:178, 2:221, 4:92, 24:33, 33:26, Bukhari 5:59:448, 5:59:512). Det finns även verser, vilka sanktionerar sex med obegränsat antal slavflickor (4;24, 23:6, 33:50 och70:30) så att även brottet g) Våldtäkt, sexuellt slaveri m.m. sanktioneras.
Brotten d) och e) behandlas bl.a. i följande två verser:
Och Han störtade ner från deras fästen dem av “Bokens folk” som stödde dem (Coreish) och göt panik i deras hjärtan. En del dräpte [q-t-l] ni och en del tog ni som fångar. (33:26)
Och han gjorde så att ni kunde ärva deras land och deras hus och deras rikedom och land ni inte har beträtt. Allah är alltid i stånd att göra allting. (33:27)
Även brottet j) apartheid är föreskrivet i och med att judar och kristna enligt sharia skall behandlas som dhimmis, tredje klassens medborgare. Detta grundas bl.a. på K 9:29 (jfr ovan).
Som vi har sett här är flertalet av Romstadgans brott mot mänskligheten upptagna och sanktionerade i den islamiska trilogin (Koranen, hadither och sira). Den kan därför med rätta ses som en manual för dessa brott.
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion
Wednesday, 11 August 2010
Islams dualistiska och kollektivistiska karaktär.
Islams dualistiska karaktär nämndes nyligen här, men är så tydlig och genomgående att den förtjänar ytterligare belysning. Ett annat typiskt drag inom islam, värd en kommentar, är dess kollektivistiska tendenser.
Det mesta inom islam kommer två och två vilket börjar redan med dess grundläggande deklaration: (1) Det finns ingen gud utom Allah och (2) Muhammed är hans profet. Därför är islam Allah (Koranen) och Sunna (ord och handlingar av Muhammed funna i Sira och Hadith). Dualism finns i i själva Koranen, som egentligen är två böcker, Koranen i Mecka (tidigt) och Koranen i Medina (senare). De två delarna är i flera avseenden väldigt olika, vilket hänger samman med att Muhammed i Mecka saknade makt medan han i Medina fick alltmer makt.
Den speciella logiken i Koranen kommer från ett stort antal motsägelser i den. På ytan löser islam dessa motsättningar genom att (enligt flera verser i Koranen) använda "abrogation". Detta innebär att en vers skriven senare ersätter den tidigare versen. Men i själva verket, eftersom Koranen av muslimer anses vara Allahs perfekta ord, är båda verserna heliga och sanna. Den senare versen är "bättre", men den tidigare versen kan inte ha fel, eftersom Allah är perfekt. Detta är grunden för dualism. Båda verserna är "rätt." Båda sidor av motsägelsen är sanna i dualistisk logik. Omständigheterna styr vilken vers som används.
Den västerländska civilisationens politik och etik är i mycket baserade på en enhetlig etik som är bäst formuleras i ”Den gyllene regeln”:
Behandla andra som du skulle vilja behandlas.
Grunden för denna regel är ett erkännande av att på en nivå är vi alla lika. Vi är inte alla lika. Men var och en vill bli behandlad som en människa. Framför allt vill vi alla vara lika inför lagen och behandlas som sociala jämlikar. På grundval av den gyllene regeln ˗ jämlikhet för människor ˗ har vi skapat demokrati, avskaffat slaveri och behandlar vi kvinnor och män som politiska jämlikar. Så den gyllene regeln är en enhetlig etik. Alla människor ska behandlas lika. Alla religioner har någon version av den gyllene regeln utom islam.
Begreppet "jämlik människa" har ingen mening inom islam. Istället finns bara dualiteten i den troende och den otrogne. Titta på etiska uttalanden, som finns i haditherna. En muslim ska inte ljuga, fuska, döda eller stjäla från andra muslimer. Men en muslim kan ljuga, bedra eller döda en hedning om det främjar islam. Denna dualistiska etik är grunden för jihad. Dualismen går igen i själva ordet jihad, som kan betyda både krigisk strid och inre kamp men där, som CSPI visat, den förra betydelsen helt dominerar i hadither.
Dualismen är tydlig även i synen på kultur. Islam betraktar all kultur, som funnits innan islam fått dominans, som jahiliya bara värd förakt. Detta ligger bakom att islam under sin framfart ödelagt stora delar av de persiska och hinduiska högkulturerna. Samma synsätt låg bakom talibanernas sprängning av de gamla buddhastatyerna i Afghanistan.
Islam är både religion och politik/ideologi, men ser man till trilogins texter så utgör religionen den minsta delen av innehållet. Ytterligare ett tecken på den inneboende dualismen.
Islam är en starkt kollektivistisk ideologi, som inte garanterar den individuella frihet, vilken krävs för en meningsfull demokrati. Den är på ett antal punkter helt emot individuell frihet. Företrädare för islam kräver i väst respekt för islam eller för muslimer som grupp, men förstår inte att åsikts- och yttrandefrihet är individuella rättigheter, inte kollektivets eller ideologins rättigheter.
Religionsfrihet kan sägas vara ett specialfall av yttrandefrihet. Ofta kräver muslimska ledare här olika faciliteter i religionsfrihetens namn samtidigt som de förnekar individens rättighet att lämna islam. Kort sagt individen skall underkasta sig islam och dess lag, sharia. Den enskilde muslimen spelar ingen roll. Han blir en del av Umma, det kollektiva.
Kollektivismen är uppenbar även i de formella ritualerna. Muslimer går till bön på bestämda tider och platser och förfarandet inför och under bönen är strikt ritualistiskt; alla vänder sig mot Mecka, man upprepar samma böner och man bugar och knäfaller unisont. Detta beteende underlättar kollektivets sociala kontroll över individen. Detsamma gäller det detaljerade regelverk som enligt sharia styr alla aspekter av muslimens liv. Även ritualer i samband med fastan och vallfärden, hajj, är synnerligen kollektivistiska.
Sammantaget torde det inte vara en överdrift att hävda att islam är den mest formalistiska, kollektivistiska, och till och med totalitära av alla trosriktningar.
En avslutande fundering. Hur kan det komma sig att våra ledande media, vilka berömmer sig själva för ”undersökande journalistik” och för ”att upplysa allmänheten”, sällan eller aldrig bryr sig om att ingående problematisera islam och dess uppenbart negativa konsekvenser för samhället?
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion
Det mesta inom islam kommer två och två vilket börjar redan med dess grundläggande deklaration: (1) Det finns ingen gud utom Allah och (2) Muhammed är hans profet. Därför är islam Allah (Koranen) och Sunna (ord och handlingar av Muhammed funna i Sira och Hadith). Dualism finns i i själva Koranen, som egentligen är två böcker, Koranen i Mecka (tidigt) och Koranen i Medina (senare). De två delarna är i flera avseenden väldigt olika, vilket hänger samman med att Muhammed i Mecka saknade makt medan han i Medina fick alltmer makt.
Den speciella logiken i Koranen kommer från ett stort antal motsägelser i den. På ytan löser islam dessa motsättningar genom att (enligt flera verser i Koranen) använda "abrogation". Detta innebär att en vers skriven senare ersätter den tidigare versen. Men i själva verket, eftersom Koranen av muslimer anses vara Allahs perfekta ord, är båda verserna heliga och sanna. Den senare versen är "bättre", men den tidigare versen kan inte ha fel, eftersom Allah är perfekt. Detta är grunden för dualism. Båda verserna är "rätt." Båda sidor av motsägelsen är sanna i dualistisk logik. Omständigheterna styr vilken vers som används.
Den västerländska civilisationens politik och etik är i mycket baserade på en enhetlig etik som är bäst formuleras i ”Den gyllene regeln”:
Behandla andra som du skulle vilja behandlas.
Grunden för denna regel är ett erkännande av att på en nivå är vi alla lika. Vi är inte alla lika. Men var och en vill bli behandlad som en människa. Framför allt vill vi alla vara lika inför lagen och behandlas som sociala jämlikar. På grundval av den gyllene regeln ˗ jämlikhet för människor ˗ har vi skapat demokrati, avskaffat slaveri och behandlar vi kvinnor och män som politiska jämlikar. Så den gyllene regeln är en enhetlig etik. Alla människor ska behandlas lika. Alla religioner har någon version av den gyllene regeln utom islam.
Begreppet "jämlik människa" har ingen mening inom islam. Istället finns bara dualiteten i den troende och den otrogne. Titta på etiska uttalanden, som finns i haditherna. En muslim ska inte ljuga, fuska, döda eller stjäla från andra muslimer. Men en muslim kan ljuga, bedra eller döda en hedning om det främjar islam. Denna dualistiska etik är grunden för jihad. Dualismen går igen i själva ordet jihad, som kan betyda både krigisk strid och inre kamp men där, som CSPI visat, den förra betydelsen helt dominerar i hadither.
Dualismen är tydlig även i synen på kultur. Islam betraktar all kultur, som funnits innan islam fått dominans, som jahiliya bara värd förakt. Detta ligger bakom att islam under sin framfart ödelagt stora delar av de persiska och hinduiska högkulturerna. Samma synsätt låg bakom talibanernas sprängning av de gamla buddhastatyerna i Afghanistan.
Islam är både religion och politik/ideologi, men ser man till trilogins texter så utgör religionen den minsta delen av innehållet. Ytterligare ett tecken på den inneboende dualismen.
Islam är en starkt kollektivistisk ideologi, som inte garanterar den individuella frihet, vilken krävs för en meningsfull demokrati. Den är på ett antal punkter helt emot individuell frihet. Företrädare för islam kräver i väst respekt för islam eller för muslimer som grupp, men förstår inte att åsikts- och yttrandefrihet är individuella rättigheter, inte kollektivets eller ideologins rättigheter.
Religionsfrihet kan sägas vara ett specialfall av yttrandefrihet. Ofta kräver muslimska ledare här olika faciliteter i religionsfrihetens namn samtidigt som de förnekar individens rättighet att lämna islam. Kort sagt individen skall underkasta sig islam och dess lag, sharia. Den enskilde muslimen spelar ingen roll. Han blir en del av Umma, det kollektiva.
Kollektivismen är uppenbar även i de formella ritualerna. Muslimer går till bön på bestämda tider och platser och förfarandet inför och under bönen är strikt ritualistiskt; alla vänder sig mot Mecka, man upprepar samma böner och man bugar och knäfaller unisont. Detta beteende underlättar kollektivets sociala kontroll över individen. Detsamma gäller det detaljerade regelverk som enligt sharia styr alla aspekter av muslimens liv. Även ritualer i samband med fastan och vallfärden, hajj, är synnerligen kollektivistiska.
Sammantaget torde det inte vara en överdrift att hävda att islam är den mest formalistiska, kollektivistiska, och till och med totalitära av alla trosriktningar.
En avslutande fundering. Hur kan det komma sig att våra ledande media, vilka berömmer sig själva för ”undersökande journalistik” och för ”att upplysa allmänheten”, sällan eller aldrig bryr sig om att ingående problematisera islam och dess uppenbart negativa konsekvenser för samhället?
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion
Thursday, 29 July 2010
En dödlig trilogi
Det finns en trilogi, som funnits i många hundra år men fortfarande är lika aktuell. Ingen annan trilogi har förorsakat så mycket förtryck, terror och våld som denna. Jag talar här om de ”heliga” skrifter islam grundas på nämligen Koranen, hadither och sira, nämnda i den ordning de rankas som källor för islam. De är fristående skrifter, men bildar samtidigt en enhet eftersom de binds samman av ett flertal verser i Koranen.
Koranen är i många avseenden en märklig bok. Den sammanställdes först långt efter profeten Muhammeds död av fragmenterade anteckningar med ”uppenbarelser” nedskrivna på diverse underlag. Trots detta föga trovärdiga ursprung betraktas den av muslimer som Allahs direkta och oförvanskade ord. Av detta följer att den inte kan ifrågasättas eller ändras. De ofta förekommande motsägelserna hanterar Koranen själv genom regeln om abrogation, med innebörden att en senare vers ges tolkningsföreträde. Innehållsmässigt är Koranen egentligen två olika böcker med tydlig skillnad mellan de suror (kapitel), som tillkom i Mecka och de ”uppenbarade” i Medina. Suror från Mecka, under tiden Muhammed var svag, har en relativt godartad ton mot judar och kristna även om de fördömer avgudadyrkan. Tonen och budskapet blir helt annorlunda sedan han efter en tid i Medina börjat få en armé och makt.
Koranen själv underlättar inte förståelsen, eftersom surorna med undantag för den korta inledande suran är sorterade efter längd och inte kronologiskt eller efter kontext. Den andra suran är därför den längsta och samtidigt den första, som tillkom i Medina. Den utgör på sitt sätt innehållsmässigt en övergång mellan suror före och efter hijra (flytten till Medina) genom att tidiga verser i tonen liknar de från Mecka medan de från tiden efter brytningen med judarna blir alltmer hårda och hatiska mot alla otrogna. Bytet av qibla (platsen dit man vänder sig under bön) K 2:142-152 kan ses som en skiljelinje. För att bättre förstå sammanhangen bör man vid läsning av Koranen använda förklaringar, tafsir, som sätter verserna i rätt kontext.
Det är ett välbelagt faktum att Koranen till 61 % består av invektiv, hat och grovt våld mot judar, kristna och andra otrogna. Hela 19 % av islams ”heligaste skrift” påbjuder våldsam erövring och underkuvande av otrogna. Mycket utrymme ägnas åt Koranens ställning och hur den skall följas. Det slås fast att den är Allahs direkta ord och utan fel (4:82), att den inte får ändras (10:15) samt att man inte får följa bara enstaka verser utan måste lyda hela Koranen (2:85). Ett stort antal verser ägnas åt att inpränta Muhammeds ställning som budbärare och förmedlare av Allahs budskap. Profeten framhålls som en förebild att efterlikna (33:21) och vikten av att lyda Muhammed framhålls i ett flertal verser (3:32 m.fl.). Koranen går så långt som att säga: ”Att lyda Muhammed är som att lyda Allah” (4:80). Det är i dessa avsnitt om betydelsen av att lyda och följa Muhammed och hans exempel, som vi finner det som binder samman Koranen med de övriga delarna av trilogin.
Innan vi lämnar Koranen finns det skäl att framhålla ett annat tydligt drag, nämligen hur den mycket tydligt i ett antal verser degraderar kvinnan nära nog till nyttighet för mannen att hantera och utnyttja efter dennes behag.
Koranen innehåller även ett stort antal regler för hur muslimen skall och inte skall göra i olika sammanhang, regler som tillsammans med profetens uttalanden och handlingar enligt hadither och sira bildar underlag för det detaljerade regelverket i sharia.
Sunna, hadither och sira, innehåller just de ”profetens” ord och handlingar som gör det möjligt att förstå och sätta Koranens suror i rätt kontext och att följa hans exempel. Muslimen skulle inte ens kunna utföra någon utav islams fem pelare utan sunna eftersom Koranen inte ger tillräcklig information.
CSPI (Centrat för studium av politisk islam) har tagit statistik till hjälp i sina noggranna studier av den islamiska trilogin. Den främsta anledningen till detta är att den, och detta gäller inte minst Koranen, har en dualistisk karaktär med många motsägelser. Den statistiska analysen ger ett antal intressanta resultat. I Bukharis hadither handlar 97 % av referenserna till jihad om krig medan 3 % är om den inre kampen. Båda svaren är i vissmening sanna, men det är samtidigt tydligt var tyngdpunkten ligger.
Trilogin är mycket entydig om läran. Minst 75 % av sira handlar om krigisk jihad och cirka 20 % av Bukharis hadither handlar om jihad och politik. Denna tendens är lika tydlig i ett antal skrifter av ledande islamiska teologer och jurister, vilket övertygande dokumenterats i boken ”The Legacy of Jihad” av Andrew G. Bostom. Det rent religiösa utgör den minsta delen av islams grundläggande texter.
Det framgår av sunna att Muhammed i islams gryning lät döda alla intellektuella, som inte accepterade honom som den sanne profeten. På liknande sätt hotar islams företrädare idag allt oftare alla, som inte underdånigt respekterar Muhammed och hans lära. Intet nytt under solen efter alla dessa år.
Dualismen inom islam framträder på många sätt. Islams mest berömda dualism är uppdelningen av världen i troende, Dar al islam, och icke troende, Dar al harb. Den otrogne kan behandlas bra, på samma sätt en jordbrukare behandlar sina djur väl, men i inget fall är den otrogne en "broder" eller en vän. I själva verket finns det cirka 14 verser i Koranen som är uttryckliga, en muslim är aldrig en vän till den otrogne. En muslim kan vara "vänlig", men han är aldrig en verklig vän. Och i samma grad en muslim faktiskt är en sann vän är han inte muslim, utan en hycklare.
Den absolut största delen av trilogin handlar om behandlingen av otrogna, kafirer. Det finns 146 hänvisningar till helvetet i Koranen. Endast 6 % av de i helvetet finns där för moraliska brister. De övriga 94 % av orsakerna till att vara i helvetet är för den intellektuella synden att inte hålla med Muhammed.
Sammantaget är hadither och sira något av en provkarta på de flesta tänkbara grova brott man kan tänka sig, samtliga initierade eller begångna av islams främste förebild, Muhammed.
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion
Koranen är i många avseenden en märklig bok. Den sammanställdes först långt efter profeten Muhammeds död av fragmenterade anteckningar med ”uppenbarelser” nedskrivna på diverse underlag. Trots detta föga trovärdiga ursprung betraktas den av muslimer som Allahs direkta och oförvanskade ord. Av detta följer att den inte kan ifrågasättas eller ändras. De ofta förekommande motsägelserna hanterar Koranen själv genom regeln om abrogation, med innebörden att en senare vers ges tolkningsföreträde. Innehållsmässigt är Koranen egentligen två olika böcker med tydlig skillnad mellan de suror (kapitel), som tillkom i Mecka och de ”uppenbarade” i Medina. Suror från Mecka, under tiden Muhammed var svag, har en relativt godartad ton mot judar och kristna även om de fördömer avgudadyrkan. Tonen och budskapet blir helt annorlunda sedan han efter en tid i Medina börjat få en armé och makt.
Koranen själv underlättar inte förståelsen, eftersom surorna med undantag för den korta inledande suran är sorterade efter längd och inte kronologiskt eller efter kontext. Den andra suran är därför den längsta och samtidigt den första, som tillkom i Medina. Den utgör på sitt sätt innehållsmässigt en övergång mellan suror före och efter hijra (flytten till Medina) genom att tidiga verser i tonen liknar de från Mecka medan de från tiden efter brytningen med judarna blir alltmer hårda och hatiska mot alla otrogna. Bytet av qibla (platsen dit man vänder sig under bön) K 2:142-152 kan ses som en skiljelinje. För att bättre förstå sammanhangen bör man vid läsning av Koranen använda förklaringar, tafsir, som sätter verserna i rätt kontext.
Det är ett välbelagt faktum att Koranen till 61 % består av invektiv, hat och grovt våld mot judar, kristna och andra otrogna. Hela 19 % av islams ”heligaste skrift” påbjuder våldsam erövring och underkuvande av otrogna. Mycket utrymme ägnas åt Koranens ställning och hur den skall följas. Det slås fast att den är Allahs direkta ord och utan fel (4:82), att den inte får ändras (10:15) samt att man inte får följa bara enstaka verser utan måste lyda hela Koranen (2:85). Ett stort antal verser ägnas åt att inpränta Muhammeds ställning som budbärare och förmedlare av Allahs budskap. Profeten framhålls som en förebild att efterlikna (33:21) och vikten av att lyda Muhammed framhålls i ett flertal verser (3:32 m.fl.). Koranen går så långt som att säga: ”Att lyda Muhammed är som att lyda Allah” (4:80). Det är i dessa avsnitt om betydelsen av att lyda och följa Muhammed och hans exempel, som vi finner det som binder samman Koranen med de övriga delarna av trilogin.
Innan vi lämnar Koranen finns det skäl att framhålla ett annat tydligt drag, nämligen hur den mycket tydligt i ett antal verser degraderar kvinnan nära nog till nyttighet för mannen att hantera och utnyttja efter dennes behag.
Koranen innehåller även ett stort antal regler för hur muslimen skall och inte skall göra i olika sammanhang, regler som tillsammans med profetens uttalanden och handlingar enligt hadither och sira bildar underlag för det detaljerade regelverket i sharia.
Sunna, hadither och sira, innehåller just de ”profetens” ord och handlingar som gör det möjligt att förstå och sätta Koranens suror i rätt kontext och att följa hans exempel. Muslimen skulle inte ens kunna utföra någon utav islams fem pelare utan sunna eftersom Koranen inte ger tillräcklig information.
CSPI (Centrat för studium av politisk islam) har tagit statistik till hjälp i sina noggranna studier av den islamiska trilogin. Den främsta anledningen till detta är att den, och detta gäller inte minst Koranen, har en dualistisk karaktär med många motsägelser. Den statistiska analysen ger ett antal intressanta resultat. I Bukharis hadither handlar 97 % av referenserna till jihad om krig medan 3 % är om den inre kampen. Båda svaren är i vissmening sanna, men det är samtidigt tydligt var tyngdpunkten ligger.
Trilogin är mycket entydig om läran. Minst 75 % av sira handlar om krigisk jihad och cirka 20 % av Bukharis hadither handlar om jihad och politik. Denna tendens är lika tydlig i ett antal skrifter av ledande islamiska teologer och jurister, vilket övertygande dokumenterats i boken ”The Legacy of Jihad” av Andrew G. Bostom. Det rent religiösa utgör den minsta delen av islams grundläggande texter.
Det framgår av sunna att Muhammed i islams gryning lät döda alla intellektuella, som inte accepterade honom som den sanne profeten. På liknande sätt hotar islams företrädare idag allt oftare alla, som inte underdånigt respekterar Muhammed och hans lära. Intet nytt under solen efter alla dessa år.
Dualismen inom islam framträder på många sätt. Islams mest berömda dualism är uppdelningen av världen i troende, Dar al islam, och icke troende, Dar al harb. Den otrogne kan behandlas bra, på samma sätt en jordbrukare behandlar sina djur väl, men i inget fall är den otrogne en "broder" eller en vän. I själva verket finns det cirka 14 verser i Koranen som är uttryckliga, en muslim är aldrig en vän till den otrogne. En muslim kan vara "vänlig", men han är aldrig en verklig vän. Och i samma grad en muslim faktiskt är en sann vän är han inte muslim, utan en hycklare.
Den absolut största delen av trilogin handlar om behandlingen av otrogna, kafirer. Det finns 146 hänvisningar till helvetet i Koranen. Endast 6 % av de i helvetet finns där för moraliska brister. De övriga 94 % av orsakerna till att vara i helvetet är för den intellektuella synden att inte hålla med Muhammed.
Sammantaget är hadither och sira något av en provkarta på de flesta tänkbara grova brott man kan tänka sig, samtliga initierade eller begångna av islams främste förebild, Muhammed.
Läs även andra bloggares åsikter om Demokrati, Islam, Media, Mänskliga rättigheter, Politik, Religion
Subscribe to:
Posts (Atom)
